Vad är ett brott?


I vardagslivet stöter man på begreppet brott i olika situationer. På nyheterna kanske det nämns att ett mord har begåtts, en kändis påstås vara misstänkt för skattebrott, man anser att grannen för oväsen på en brottsligt hög nivå och man själv har någon gång gjort sig skyldig till ett trafikbrott – för att nämna några exempel på tillfällen då termen brott används. Att observera är dock att användningen av ordet brott i vardagsspråket kanske inte alltid stämmer överens med den juridiska definitionen av vad som utgör ett brott. Här nedan kommer därför en introduktion till vad som juridiskt sett utgör ett brott att presenteras.

Legalitetsprincipen

Den mest grundläggande regeln är, att för att något skall kunna vara brottsligt måste detta vara fastslaget i lagstiftningen. Den gärning som utgör ett brott skall vara beskriven i lagstiftningen och det skall även finnas ett angett straff för det aktuella brottet. Denna regel har sin grund i det krav på rättsäkerhet som den så kallade legalitetsprincipen medför. Man hänvisar i detta sammanhang ofta till de latinska termerna ”nullum crimen sine lege” (inget brott utan lag) och ”nulla poena sine lege” (inget straff utan lag). Vad som utgör ett brott får alltså aldrig bestämmas godtyckligt, utan reglerna skall vara klara och tydliga och samma regler skall gälla för alla människor. Det måste finnas en förutsägbarhet; identiska situationer skall behandlas på identiskt sätt och man skall alltid kunna veta ifall en viss gärning utgör ett brott eller inte. Nämnvärt i detta sammanhang är även att alla människor förväntas känna till vilken lagstiftning som finns och därmed veta vad som utgör ett brott. Så kallad rättsvillfarelse (att man inte kände till viss lagstiftning, exempelvis inte visste att en viss gärning utgjorde ett brott) innebär endast i väldigt speciella undantagsfall att man kan undkomma ansvar ifall man begått ett brott.

Objektivt och subjektivt rekvisit

För att ett brott skall ha begåtts måste brottets så kallade objektiva och subjektiva rekvisit vara uppfyllda. Objektiva rekvisit är, som kanske hörs av namnet, sakliga och opersonliga. Att ett brotts objektiva rekvisit skall vara uppfyllt innebär att de faktiska omständigheter som nämns i den beskrivning av brottet som finns i den aktuella lagstiftningen måste ha inträffat. Exempelvis; vad gäller brottet mord anges i lagstiftningen att ”den som berövar annan livet, döms för mord” – detta är det objektiva rekvisitet för mord. För att någon skall kunna dömas för mord, så måste alltså denna person faktiskt ha tagit en annan persons liv.

Huvudregeln är dock att en gärning är att bedömas som brott endast om den begås uppsåtligen – gärningsmannen måste alltså ha som uppsåt (avse) att genomföra den aktuella handlingen (det finns emellertid vissa brott där endast oaktsamhet krävs). Gärningsmannens uppsåt utgör det subjektiva rekvisitet. I exemplet med mord så räcker det därför inte att gärningsmannen faktiskt orsakat offrets död, utan gärningsmannen måste också ha avsett att döda offret för att både det objektiva och det subjektiva rekvisitet skall vara uppfyllt. Om gärningsmannen orsakat offrets död endast genom oaktsamhet eller på grund av en olyckshändelse utgör gärningen inte mord. Självfallet kan det vara mycket svårt att avgöra ifall en person haft uppsåt till en gärning eller inte. I vissa situationer kompliceras det hela av att personen är psykiskt sjuk alternativt påverkad av alkohol eller narkotika – under ”normala” omständigheter skulle kanske inte personen ha begått en viss gärning, men beklagliga händelser inträffade under inflytande av sjukdom eller berusning. Grundprincipen i sådana fall är att man bedömer gärningen på samma sätt som man skulle ha gjort i normala fall; man undkommer alltså vanligtvis inte ansvar för en brottslig gärning genom att skylla på berusning eller liknande.

Liknande artiklar

Bläddra bland juridiska artiklar