Ersättning i ett anställningsförhållande utgår vanligtvis form av lön eller motsvarande kontant betalning och skall beskattas i inkomstslaget tjänst. Ersättningen kan även utgå i form av olika sorters förmåner. Även förmåner som utgör ersättning för arbete skall beskattas som inkomst av tjänst. Anledningen till att det är så är att man vill att beskattningen skall vara likadan, oberoende om den anställde får betalt genom lön eller andra förmåner. Därför förmånsbeskattas den skattskyldige som om den skattskyldige hade fått lön motsvarande värdet av förmånens.
Huvudregeln om förmånsbeskattning
Enligt huvudregeln är alla förmåner en anställd får på grund av sin anställning skattepliktiga. Dock görs undantag för vissa förmåner som är av mindre ekonomiskt värde. Vidare skall beskattning inte ske i de fall där den anställde betalar hela värdet för egendomen. Då är det nämligen inte fråga om en förmån. Om en anställd betalar för egendom men inte betalar fullt marknadsvärde skall mellanskillnaden dock beskattas. Vidare krävs att betalning har skett med lön efter skatt för att det skall vara fråga om fullgod betalning. Om betalning inte skulle göras med beskattade medel har den anställde med andra ord erhållit en förmån, även om varans marknadsvärde har betalats.
Kravet på tillgodogörande
Beskattning skall inte ske endast på grund av den omständigheten att en arbetsgivare har tillhandahållit en förmån. Det krävs nämligen att den anställde har tillgodogjort sig förmånen för att förmånen skall beskattas. Som exempel kan nämnas ett fall där en anställd hade möjlighet att få kostnadsfri kost. Beskattning skulle dock inte ske då den anställde inte använt sig förmånen att få kostnadsfri kost. Att förmåner endast skall beskattas då de åtnjutits framgår också av lagtexten där det föreskrivs att det är det som erhålls som skall beskattas och att beskattning skall ske då en inkomst kan disponeras eller på något annat sätt har kommit den skatteskyldige till del. Dock bör uppmärksammas att man inte alltid måste ha utnyttjat förmånen för att skatteplikt skall uppkomma. I vissa fall kan nämligen beskattning ske redan då den skattskyldige har tackat ja till förmånen och sedan själv kan välja när och hur förmånen skall utnyttjas. Som exempel kan nämnas ett fall där en anställd hade möjlighet att utnyttja fritidshus som arbetsgivaren ägde. Enligt Högsta förvaltningsdomstolen skulle beskattning ske för rätten att disponera fritidshuset och inte enbart för det faktiska användandet.
Förmåner till närstående
Det är inte alltid den anställde själv som utnyttjar en förmån utan det händer att en närstående till den anställde får förmåner från arbetsgivaren. Det skatterättsliga problemet är i dessa situationer att avgöra frågan om vem som skall beskattas för förmånen. Denna fråga har Högsta förvaltningsdomstolen tagit ställning till i ett antal olika rättsfall. Det som är avgörande för beskattningen har i dessa fall varit att den anställde, genom anställningen, har utverkat förmånen av sin arbetsgivare. Sedan har den anställde i dessa fall låtit någon annan åtnjuta förmånen antingen som gåva eller genom avtal. I sådana situationer skall förmånen anses utgiven på grund av anställningen och skall beskattas såsom inkomst av tjänst av den anställde. Rent skattemässigt ses situationen som om den anställde får en inkomst som den anställde sedermera överlåter till någon annan. I fall då det finns en annan anledning för arbetsgivaren att utge en förmån till den anställdes närstående, såsom exempelvis ett affärsmässigt förhållande, skall inte den anställde beskattas.
Värdering av förmånen
Enligt huvudregeln skall skattepliktiga förmåner värderas till marknadsvärdet och skatten skall betalas utifrån marknadsvärdet. Dock finns det för vissa förmåner möjlighet att göra en schablonmässig värdering. Exempel på sådana förmåner är kostförmån och bilförmån. För att beräkna egendomens marknadsvärde skall man vidare se till vad den skattskyldige hade fått betala om denne hade köpt egendomen på egen hand på orten. Vanligtvis är marknadsvärdet samma som det pris arbetsgivaren har fått betala för förmånen, men eftersom man värderar utifrån köparens perspektiv är det inte alltid så. Vidare skall man vid förmånsvärderingen inte ta hänsyn till den skattskyldiges sociala förhållanden eller beakta den så kallade försiktighetsprincipen. Försiktighetsprincipen tillämpas inom redovisning och innebär att skulder skall värderas lite i överkant och tillgångar i underkant. Dock har man i vissa fall tagit hänsyn till speciella omständigheter.