Huvudregeln i upphovsrätten är att man som upphovsman har ensamrätt för det som man har skapat. Det kan röra sig om musik, litteratur, konstnärliga verk men även brukskonst. Upphovsmannen har då rätten att sprida verket vidare, ändra det och försörja sig på det, det är den ekonomiska rätten. Man har även en ideell rätt som upphovsman, som innebär att man har rätt att bli namngiven i samband med verket samt att man har en slags kränkningsrätt, som betyder att man har rätt att protestera ifall man anser att verket framställs i ett kränkande sammanhang. Den ideella rätten behåller upphovsmannen, så länge inget annat är avtalat.
Rättigheterna uppstår automatiskt när verket är skapat och utgångspunkten för de flesta verken är att upphovsrätten skyddar upp till 70 år efter upphovsmannen gått bort. Upphovsrätten spelar en viktig roll i att skydda verk, på grund av att den främjar skapandet och utan det skulle många troligen inte vilja dela med sig av sina verk till allmänheten.
Däremot så finns det inskränkningar i upphovsmannens ensamrätter. Man har rätt att framställa exemplar av verk för privatbruk om verket är offentliggjort. Detta innebär att man som privatperson kan spela in en film från tv:n, om det bara är så att man ska titta på den själv. Skulle man däremot sälja den vidare till en vän bryter detta mot upphovsrätten. Därför är detta undantaget rätt snävt i sin tolkning. I princip så innebär det att du inte kan gå utanför hemmets dörr med en kopia utan att bryta mot upphovsmannens rätt. Det finns dessutom undantag för när kopiering för privat bruk aldrig är okej.
När det kommer till litterära verk så får man endast kopiera delar av dem. Detta för att det blev problematiskt till exempel för de som sålde kurslitteratur, eftersom elever kopierade hela eller stora delar av böckerna istället för att köpa dem. Därför får man numera endast kopiera något kapitel eller stycke från en bok.
Privat bruk är så snävt tolkat att man inte ens kan dela med sig av kopior av en artikel till sina kollegor på arbetsplatsen. Kollegorna är däremot fullt tillåtna att själv göra en kopia till sig själv, detta räknas då som privat bruk. Kopiering får ske för privat bruk och till den närmaste personliga kretsen, familjen och de närmaste vännerna. Du kan inte göra en kopia av någon annans verk och dela ut till hela släkten. För att få kopiera ett verk för privat bruk krävs det först att verket har offentliggjorts. Med det menar man att verket har blivit framfört eller tillgängligt för allmänheten. Ett exempel på det är att en låt spelas på radion eller ett teaterverk spelas upp på en scen.
Ytterligare undantag från kopiering för privat bruk är framställning av datorprogram, att uppföra ett byggnadsverk och även sammanställningar i digital form. Med det senaste syftar man ofta på databaser, som man inte kan kopiera rakt av även om man hävdar att det är för privat bruk. Man kan heller inte för privat bruk använda sig av en utomstående för att kopiera verk som är upphovsrättsligt skyddade. Man anser att det är själva beställaren som har ansvaret som framställare även om man har beställt det av en exemplarframställare. Det kan till exempel röra sig om musikaliska verk eller konstnärliga verk som har avbildats och sedan beställts för tillverkning av exemplar. Detta för att förhindra att piratkopior sprids.
En sista inskränkning i rätten att kopiera för privat bruk handlar om att man inte har rätt att göra en kopiering av ett verk som på ett olagligt vis gjorts tillgängligt till allmänheten. Detta är främst för att förhindra att allmänheten drar nytta av att material olagligt, utan upphovsmannens tillåtelse, läggs upp på till exempel internet och sedan utnyttjas av privatpersoner. Det innebär med andra ord att man inte kan hävda att man gjort en kopia för privat bruk ifall man laddat ner olovligt material som lagts upp på en fildelarsajt. Däremot är detta tolkningsbart, eftersom om det inte finns någon chans att man har anat att verket varit delat på ett otillåtet sätt så kan man inte hållas ansvarig för det.