Ett grundläggande krav för att den inre marknaden skall fungera är att det inte finns några tullavgifter eller liknande hinder för den fria rörligheten för varor. Den fria rörligheten för varor utgör som bekant en av fyra friheter som har slagits fast i unionens grundfördrag. Där stadgas det att den fria rörligheten för varor skall ske inom ramen för en tullunion, där det skall vara förbjudet med tullavgifter på import och export. För att medlemsländerna inte skall kunna kringgå regleringen genom att införa andra typer av avgifter, så föreskrivs det uttryckligen att alla avgifter som har samma verkan som tullavgifter också skall vara förbjudna. Dessa tullavgifter och andra motsvarande avgifter anses vara ett mycket stort hinder för den fria rörligheten, och man vill till varje pris eliminera dessa. För att undvika missförstånd skall det förtydligas att även om man upphäver tullavgifterna inom den inre marknaden, så är det inte fritt fram för varor från tredje land att cirkulera inom samma marknad. Det stadgas nämligen att en gemensam tulltaxa skall tillämpas gentemot länder som inte tillhör den inre marknaden.
Om vi ska titta närmare på definitionen av tullavgifter och andra avgifter med motsvarande verkan kan vi ganska fort konstatera att den förstnämnda inte vållar några större bekymmer. Tullavgifter är de avgifter som är inskrivna i en tulltaxa eller en tullsats. Med utgångspunkt i typen av vara som skall importeras eller exporteras kan man i tulltaxan eller tullsatsen utläsa vilken tullavgift som varan skall belastas med. Vad gäller definitionen av avgifter med motsvarande verkan, så befinner vi oss på mer osäker mark. Fördraget, i vilken vi finner denna bestämmelse om tullavgifter, ger inte någon större vägledning. Vi kan däremot sluta oss till att formuleringen avgifter med motsvarande verkan är inriktad på resultatet av en viss avgift. Om det till exempel är en avgift som per definition inte är en tullavgift men som får samma effekt som en tullavgift, så kan vi vara ganska säkra på att en sådan avgift är förbjuden inom den inre marknaden. Effekten kan till exempel vara att vissa varor belastas med en högre avgift och därmed får det svårare att göra sig en plats på marknaden. I förlängningen innebär detta att inhemska varor får förtur till marknaden och att utländska varor diskrimineras.
EU-domstolen har vid ett antal tillfällen fått möjligheten att presentera sin tolkning av avgifter med motsvarande verkan. Domstolen har då valt att göra en ändamålstolkning; det vill säga att den inte har begränsat sig till en bokstavstolkning utan har tittat på vad unionen har velat åstadkomma med formuleringen. I ljuset av detta resonemang har EU-domstolen bland annat konstaterat att avgiften inte nödvändigtvis behöver vara till gagn för den medlemsstat som tillämpar den. Eftersom tullavgifter normalt tillfaller staten, så har domstolen här poängterat att även avgifter som inte läggs till statskassan kan utgöra avgift med motsvarande verkan och därmed vara förbjuden.
En viktig aspekt som berör tullar och avgifter med motsvarande verkan är vad som menas med gräns. Bestämmelsen tar som bekant sikte på sådana avgifter som tas ut på varor vid import och export när de passerar gränslinjen; det blir därför väsentligt att slå fast vilka gränser som skall omfattas. Som en första utgångspunkt har EU-domstolen konstaterat att gränserna mellan medlemsstaterna skall omfattas. Domstolen har dock inte nöjt sig med detta och har vid tillfälle jämställt landsgränser med regionala gränser. Termen gräns har därmed fått en tämligen vidsträckt definition.