Enligt bestämmelser i EU-lagstiftningen är det i vissa fall tillåtet att ingå konkurrenshämmande avtal, att ta sådana beslut eller skapa sådana företagssammanslutningar som hämmar den fria konkurrensen inom den inre marknaden. Huvudregeln är att dessa aktiviteter är förbjudna men om de positiva effekterna, som anges närmare i undantagsbestämmelser, är större än nackdelarna av dessa aktiviteter kan de vara tillåtna enligt EU-lagstiftningen.
Undantagsbestämmelsen, som återfinns i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, innehåller fyra kriterier som delas in i positiva respektive negativa kriterier. De positiva kriterierna ställer upp som krav att den normalt konkurrenshämmande aktiviteten bland annat skall främja tekniskt och ekonomiskt framåtskridande. Här talar man i termen av hela samhället och inte enskilda aktörer som skall gynnas av detta framåtskridande. Det andra kriteriet tar sikte på att konsumenter skall tillförsäkras en skälig andel av den vinst som uppstår till följd av den normalt konkurrenshämmande aktiviteten. Om det till exempel rör sig om en företagssammanslutning som har till syfte eller effekt att hämma konkurrensen på den inre marknaden, tittar man på vilka som står omedelbart utanför sammanslutningen. Man använder samlingsnamnet konsumenter för att beteckna de som inte är avtalsparter, men som ändå påverkas av de aktiviteter som förs inom ramen för avtalet eller sammanslutningen.
De negativa kriterierna är två till antalet, varav det första tar upp proportionalitetsprincipen. Bestämmelsen stadgar att de konkurrenshämmande aktiviteterna inte skall ålägga de berörda företagen begränsningar som inte är nödvändiga för att uppnå de positiva effekterna som nämndes ovan. För att uttrycka det annorlunda: undantaget kommer inte att tillämpas om de åtgärder som väljs inte står i proportion till de fördelar som skapas. Om åtgärderna är onödigt begränsande och konkurrenshämmande, så medges inget undantag. De begränsningar som görs av den fria konkurrensen måste således vara nödvändiga för att uppnå de positiva effekterna. Den Europeiska kommissionen har i syfte att definiera vad som anses vara onödiga begränsningar valt att helt eliminera vissa åtgärder som den har ansett vara alltför skadliga för konkurrensen. Bland dessa återfinns kontrollen av vissa delar av marknaden genom exempelvis uppdelning och på förhand fastställda priser.
Det andra negativa kriteriet uppställer som krav att den konkurrenshämmande aktiviteten inte skall ge berörda företag möjligheten att sätta konkurrensen ur spel för en väsentlig del av varorna i fråga. Detta gäller alltså inte konkurrensen för marknaden som helhet utan marknaden för en viss typ av varor, exempelvis marknaden för bilar. Med detta kriterium vill man poängtera att det krävs en viss dos av konkurrens inom unionen. Den kan alltså inte sättas helt ur spel, även om detta skulle medföra stora fördelar för berörda konsumenter samt tekniskt och ekonomiskt framåtskridande. Det finns alltså en lägsta nivå för när ett undantag inte längre kan meddelas. Eftersom man i bedömningen tar hänsyn till marknaden för en viss typ av produkt och tjänst, kan även uppfattningen av vad som utgör tillräcklig konkurrens variera. Det finns en del subjektivitet i bedömningen och tillräcklig konkurrens i en viss marknad kan visa sig vara otillräcklig i en annan.