Den här artikeln avser att ge en överblick över den praktiska tillämpningen av konkurrensbestämmelserna inom unionen. Vilka institutioner inom EU har rätt att verkställa konkurrenslagstiftningen och vilken behörighet har nationella myndigheter i verkställighetsfrågan? Dessa frågor har behandlats i en föreskrift som rådet gav ut år 2002, på initiativ av Europeiska kommissionen, och som trädde ikraft först den 1 första maj 2004. Föreskriften behandlar primärt tillämpningen av bestämmelser angående missbruk av dominerande ställning och konkurrenshämmande avtal. Denna text har ansetts ge upphov till en djupgående reform i verkställigheten av nämnda bestämmelser, men kritiker menar att den i realiteten bygger på tidigare fastslagna principer. Den utgör således enbart en konkretisering av tidigare rådande läge.
En viktig ändring som kom till stånd med denna föreskrift var att nationella myndigheter, främst domstolar, fick en större behörighet. Detta var fallet för i synnerhet en bestämmelse om undantag. Normalt så är avtal som på förhand bestämmer inköps- och försäljningspris förbjudna. Det finns ett flertal andra avtal som omfattas av samma bestämmelse. Det som undantagsbestämmelsen stadgar är att trots att vissa avtal är förbjudna enligt huvudbestämmelsen, så kan de ändå vara föremål för undantag om vissa villkor är uppfyllda. Hittills har Europeiska kommissionen haft exklusiv behörighet att meddela ett undantag, eftersom bestämmelsen har saknat direkt effekt. Unionsmedborgarna har inte kunnat göra anspråk på undantag hos nationell myndighet. I och med denna föreskrift är detta numera möjligt. Bestämmelsen har i sin helhet fått direkt effekt och nationella myndigheter är numera, tillsammans med kommissionen, behöriga att meddela undantag.
Varför har man då velat ha denna reform? I första hand har kommissionen velat få till stånd en fördelning av kompetensen mellan sig själv och nationella myndigheter. Den främsta anledningen till detta var en brist på resurser. Kommissionens arbetsbörda blev väldigt tung, eftersom den hade exklusiv kompetens att meddela undantag samt att dessa undantag meddelas individuellt. Kommissionen var alltså tvungen att ta ställning i varje enskilt fall. Ytterligare en anledning var att när denna föreskrift trädde ikraft den 1 maj 2004 blev unionen tio medlemsstater rikare. Detta skulle naturligtvis inte lätta på kommissionens arbetsbörda. Man hade avvaktat med att lämna ifrån sig den exklusiva behörigheten, eftersom kommissionen ansåg det vara av yttersta vikt att varje företag som ansökte om ett undantag fick en ordentlig utredning och motivering till beslut. Genom att decentralisera skulle risken öka för diskrepans i tillämpningen och verkställigheten. När man vägde detta mot ökad arbetsbörda och överhängande risk att fördröja behandlingen av varje enskilt fall, valde man till syvende och sist att decentralisera.
En annan viktig aspekt till varför nationella myndigheter fick större möjlighet till verkställighet är närheten till företagen. Även om det möjligtvis blir svårare att skapa en enhetlig praxis, så är chansen större att man upptäcker fler konkurrensbegränsande aktiviteter på nationell nivå. Ett uttalat problem har varit att företags konkurrensbegränsande aktiviteter har varit dolda för kommissionen. Särskilt är detta fallet för stora företag som systematiskt försöker att fly konkurrenslagstiftningen. Nationella myndigheter har ansetts ha en större chans att upptäcka sådant beteende.