Det finns ett antal regler inom den EU-rättsliga lagstiftningen som hänför sig till konkurrensen inom unionen. Den Europeiska kommissionen har en viktig roll i att se till att dessa konkurrensregler följs av företag som bedriver verksamhet inom unionens gränser eller inom den inre marknaden. Trots att kommissionen mobiliserar ett stort antal tjänstemän genom sitt generaldirektorat för konkurrens, så behöver den hjälp från nationella myndigheter som kan kontrollera att dess företag följer lagstiftningen. En del av dessa myndigheter utgörs av särskilda nationella domstolar medan de andra myndigheterna är specialiserade just på konkurrensrätt. På engelska kallas de sistnämnda för competent national competition authority. För Sveriges del, så tillfaller detta ansvar Konkurrensverket.
Dessa nationella myndigheter har stora likheter med kommissionen vad avser arbetsuppgifter. Såsom kommissionen får de ett ansvar för tillämpningen av de konkurrensbestämmelser som finns i fördrag och förordningar. De agerar utifrån allmännyttiga ändamål och gör detta antingen på basis av ett klagomål eller ex officio. Ex officio innebär att myndigheten har möjlighet att inleda en utredning på eget bevåg; det vill säga utan att någon inkommer med ett klagomål. De utvalda nationella domstolarna tillämpar dock konkurrenslagstiftningen utifrån något andra förutsättningar. De har som bekant i uppgift att lösa enskilda konflikter när en tvist anhängiggörs i domstolen. De har inte till syfte att tillämpa konkurrenslagstiftningen på en mer generell och hypotetisk nivå. De har, med andra ord, ett syfte som skiljer sig något från det som exempelvis Konkurrensverket har.
En skillnad mellan nationella myndigheter och kommissionen, som är viktig att lyfta fram i sammanhanget, är räckvidden av den EU-rättsliga konkurrenslagstiftningen. Bestämmelserna om fri konkurrens har till syfte att förbjuda visst beteende på marknaden som kan ha en negativ inverkan på densamma. Om den inte kan ha en negativ inverkan, så kan företag i princip företa vilken handling som helst. Det är effekten som är det viktiga i den EU-rättsliga konkurrenslagstiftningen. I den nationella lagstiftningen däremot, så finns det ingen konkurrensbestämmelse som kräver en negativ inverkan just på den inre marknaden. Ofta talar man istället om den nationella marknaden. Där uppstår således en svårighet för nationella myndigheter, som tillämpar såväl nationell lagstiftning som EU-rättslig sådan. De kan alltså i båda fallen vara behöriga att utreda ett misstänkt brott mot konkurrenslagstiftningen, medan kommissionen endast har behörighet när det gäller åtgärder som påverkar den inre marknaden.
Det som till exempel Konkurrensverket har rätt att göra inom ramen för de arbetsuppgifter som det har tilldelats, liknar till mångt och mycket kommissionens kompetens i frågan. Det kan bland annat beordra att en överträdelse av konkurrenslagstiftningen upphör. Vidare kan det beordra tillfälliga åtgärder för att få stopp på eller minska effekterna av överträdelsen. Det kan också ådöma det felande företaget administrativa sanktioner.