Costa mot Enel är ett av många förhandsavgöranden från EU-domstolen i Luxembourg. Just detta förhandsavgörande är särskilt viktigt, eftersom det stadgar att EU-rätten har företräde framför nationell rätt. Detta innebär att där det finns motsättningar mellan nationell rätt och EU-rätt, skall EU-rättens bestämmelser ha företräde. Idag räknas EU-rättens företräde som en av de viktigaste principerna inom unionssamarbetet. Den lagstiftning som tas fram på EU-nivå skulle vara ganska tandlös om medlemsländerna kunde välja mellan att tillämpa nationell lagstiftning och EU-rätt.
Det skall påpekas att principen om EU-rättens företräde inte kommer till uttryck i fördragen. Det som EU-domstolen stödjer sig på i sitt avgörande är bland annat den lojalitetsplikt som stadgas i EU-fördraget. Lojalitetsplikten slår fast att medlemsstaterna skall underlätta för unionen att fullfölja sina uppgifter. Vidare tar domstolen stöd av en bestämmelse som behandlar förordningars giltighet. Denna slår fast att en förordning skall ha allmän giltighet samt att den till alla delar skall vara bindande och direkt tillämplig i varje medlemsstat.
Just i detta fall var det en italiensk domstol som begärde förhandsavgörandet av EU-domstolen, detta meddelades den 15 juli 1964. Parter i målet var Costa och energiföretaget Enel. Costa var en italiensk medborgare som hade aktier i bolaget Enel, och upprinnelsen till tvisten var att Costa vägrade betala sin elfaktura till bolaget. För att få klarhet i konflikten ville den italienska instansen veta om de bestämmelser som Costa grundade sin talan på hade direkt effekt. Annorlunda uttryckt, kunde de åberopade bestämmelserna tilldela enskilda rättigheter som dessa kunde göra gällande i domstol. I synnerhet var det ett stadgande som handlade om snedvridring av en EU-rättslig lagbestämmelse. EU-domstolen slog fast att just den artikeln ur EU-lagstiftningen som Costa gjorde gällande inte hade direkt effekt. Det var i detta fall inte enskildas uppgift att påtala en snedvridning. Domstolen talade istället om att det är Europeiska kommissionens uppgift att se till att bestämmelsen följs.
Frågan om direkt effekt var egentligen inte den som fick störst uppmärksamhet i det här fallet. Som nämndes inledningsvis är det EU-rättens företräde framför nationell rätt som detta avgörande tar upp och slår fast. EU-domstolen fick ta ställning i frågan eftersom Costa lyfte fram bestämmelser i italiensk rätt som inte stämde överens med EU-lagstiftningen. Den italienska domstolen ville då veta om Costa hade rätt att göra gällande denna diskrepans. EU-domstolen talade å sin sida om att lagstiftningen inom EU skulle tappa i betydelse om man inte kunde utmana den nationella lagstiftningen utifrån EU-lagstiftningen. Följande citat klargör hur domstolen resonerar i frågan om företräde:
Genom att upprätta en gemenskap med obegränsad varaktighet, utrustad med egna institutioner, rättssubjektivitet, rättskapacitet, behörighet att uppträda internationellt som ställföreträdare och, i synnerhet, med verksamma befogenheter som härrör från en kompetensbegränsning eller en överföring av staternas uppgifter till gemenskapen, har staterna begränsat sina suveräna rättigheter och därigenom skapat ett regelverk som är tillämpligt på deras medborgare och på dem själva.
Detta införlivande med varje medlemsstats rätt av bestämmelser som härrör från gemenskapskällor och, mera allmänt, fördragets ord och anda har till följd att det är omöjligt för staterna att, i strid med en rättsordning som har godtagits av dem på grundval av ömsesidighet, göra gällande en senare ensidig åtgärd som kan strida mot denna rättsordning. Den rätt som uppkommit ur fördraget och som härrör från en autonom källa kan inte, till följd av sin självständiga och särpräglade karaktär, rättsligt befinna sig i konflikt med någon som helst nationell lagtext utan att förlora sin gemenskapskaraktär och utan att den rättsliga grunden för själva gemenskapen sätts i fråga.