För att tillförsäkra en god rörlighet för varor inom den Europeiska unionen har medlemsländerna antagit ett antal bestämmelser i syfte att undanröja hinder. En av dessa bestämmelser behandlar interna skatter och avgifter på varor, och återfinns i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Bestämmelsen berör diskriminering av utländska varor, i det här fallet varor från andra medlemsländer. Eftersom en sådan diskriminering inte är tillåten inom ramen för den fria rörligheten, så stadgar bestämmelsen att någon högre intern skatt eller avgift inte får tas ut på varor från andra medlemsstater. Det spelar ingen roll vad det är för skatter eller avgifter. Bestämmelsen tillämpas så fort de skatter och avgifter som tas ut på liknande inhemska varor är lägre än de som tas ut på importerade varor. Det stadgas vidare att det är förbjudet för medlemsländerna att belasta varor från andra medlemsländer med interna skatter eller andra avgifter på ett sådant sätt att de indirekt skyddar andra varor.
Förbudet mot diskriminerande tillämpning av interna skatter och avgifter har till mångt och mycket samma utformning som bestämmelsen om tullar och avgifter med motsvarande verkan. Den senare avser att eliminera diskriminering av varor som passerar medlemsländernas gränser. Man skulle kunna fråga sig varför det finns två bestämmelser som i huvudsak har samma syfte, det vill säga att förhindra diskrimineringen av utländska varor. Troligtvis är det så att man har insett att det finns en risk för att medlemsländerna följer den ena bestämmelsen, men inte den andra. Annorlunda uttryckt, om det finns intentioner att förhindra den fria rörligheten kan ett medlemsland å ena sidan låta varorna passera landsgränsen, men å andra sidan ta ut en intern skatt eller avgift på samma varor. Därför har man i den EU-rättsliga lagstiftningen velat gardera sig mot ett sådant kringgående och bestämmelsen om interna skatter och avgifter har setts som ett komplement till den om tullavgifter. Det kan också vara värt att påpeka att EU-domstolen har ansett att båda skall ha direkt effekt; enskilda kan med andra ord åberopa en eventuell överträdelse direkt inför nationell domstol.
Om vi ska titta närmare på definitionen av interna skatter och avgifter, så kan vi inledningsvis konstatera att bestämmelsen i fråga inte ger någon definition. Istället har det ankommit på EU-domstolen att, genom sin praxis, presentera en precisering. Den definition som domstolen har byggt på genom åren har kommit att bli ganska bred. För att kunna avgöra om bestämmelsen skall tillämpas i ett enskilt fall, har domstolen bland annat tittat på vilka varor som skatten eller avgiften har belastat, vem som har varit den mottagande parten etc. I sina resonemang har domstolen varit noga med distinktionen mellan interna skatter och avgifter å ena sidan och tullar och avgifter med motsvarande verkan å andra. Interna skatter och avgifter är i sig inte förbjudna, så länge som de tillämpas utan åtskillnad. Tullar och avgifter med motsvarande verkan är däremot direkt förbjudna för varor som cirkulerar inom unionen.
En fråga som domstolen har fått ta ställning till är om interna skatter och avgifter kan tillämpas på varor som förvisso är importerade, men som saknar nationella konkurrenter. Detta skulle ju innebära att en intern skatt eller avgift enbart tillämpas på importerade varor, men om det inte finns nationella varor som motsvarar de importerade så kanske det inte strider mot bestämmelsen att ta ut dessa skatter och avgifter. Som nämndes ovan, så har domstolen poängterat att skatterna och avgifterna skall tillämpas utan åtskillnad. Så skall, enligt domstolen, även ske i detta fall. Så länge som de interna skatterna och avgifterna tillämpas utifrån objektivt fastställda kriterier är det inte förbjudet att ta ut dessa avgifter, även om dessa i det enskilda fallet enbart råkar belasta importerade varor.