Den fria rörligheten för varor inom den inre marknaden har en stor betydelse för den ekonomiska utvecklingen av unionen. Den EU-rättsliga lagstiftningen och EU-domstolen ägnar därför stor uppmärksamhet åt potentiella handelshinder, som har till effekt eller syfte att begränsa den fria rörligheten för varor. Det finns ett antal bestämmelser som relaterar just till den fria rörligheten för varor, varav några är inriktade på kvantitativa restriktioner. De sistnämnda bestämmelserna återfinns i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och är uppdelade i kvantitativa importrestriktioner samt kvantitativa exportrestriktioner.
Bestämmelsen om kvantitativa importrestriktioner stadgar följande: Kvantitativa importrestriktioner samt åtgärder med motsvarande verkan skall vara förbjudna mellan medlemsstaterna. Nästa bestämmelse, nämligen den om kvantitativa exportrestriktioner, har exakt samma uppbyggnad: Kvantitativa exportrestriktioner samt åtgärder med motsvarande verkan skall vara förbjudna mellan medlemsstaterna. För att förstå vitsen med dessa bestämmelser, behöver vi reda ut ett antal begrepp. Vad menas exempelvis med kvantitativa import- och exportrestriktioner? Och vad menas med åtgärder med motsvarande verkan? EU-domstolen har fått tillfälle att fundera på detta och har definierat de kvantitativa restriktionerna som åtgärder som leder till en fullständig eller delvis inskränkning av import, export eller varor i transit. Som exempel på sådana åtgärder anges införselförbud, kvotsystem eller krav på importlicenser. Det handlar således om att, på ett eller annat sätt, diskriminera varor som kommer från andra medlemsländer.
Vad gäller termen åtgärder med motsvarande verkan fick EU-domstolen tillfälle att ge en tolkning i ett fall från år 1974, i det så kallade Dassonvillemålet. Domstolen sa då att åtgärder med motsvarande verkan kan bestå av alla handelsregler antagna av medlemsstaterna, som kan utgöra ett hinder, direkt eller indirekt, faktiskt eller potentiellt, för handeln inom gemenskapen. Som vi kan se är det möjligt att tillämpa denna definition på ganska många åtgärder; EU-domstolens tolkning är i denna bemärkelse tämligen vid. Att åtgärden potentiellt kan utgöra ett hinder för handeln visar att även åtgärder som inte får en faktisk effekt kan vara förbjudna enligt denna bestämmelse.
Med anledning av ett rättsfall från år 1991 fick EU-domstolen revidera sin definition av åtgärder med motsvarande verkan. Genom att se över vidden av sin definition, ville domstolen kunna begränsa vad som skulle klassificeras som en åtgärd med motsvarande verkan och vad som inte skulle göra detta. För att kunna följa domstolens resonemang är det viktigt att betona att bestämmelserna om åtgärder med motsvarande verkan tar sikte på nationell reglering; det är alltså en medlemsstats handelsregler som skall vara av sådan art att de diskriminerar en viss typ av produkt. I sitt resonemang skiljde domstolen mellan nationell reglering som hänförde sig till produkterna i sig och reglering som gällde modaliteterna för försäljning av dessa. Regleringen av produkterna kunde exempelvis gälla utformning, förpackning och sätt för framställning. Domstolen påpekade att sådan reglering kunde utgöra en åtgärd med motsvarande verkan och därmed vara förbjuden. Däremot så undantogs reglering av modaliteterna för försäljning. Enligt domstolen kunde dessa regler alltså som utgångspunkt inte omfattas av termen åtgärder med motsvarande verkan.
Det skall sägas att reglerna om kvantitativa restriktioner främst aktualiseras vid import. Fallen med kvantitativa exportrestriktioner är förhållandevis få. På motsvarande sätt som för importrestriktionerna, så handlar exportrestriktionerna om att, på ett eller annat sätt, förbjuda eller förhindra exporten av varor. Det kan exempelvis finnas ett intresse hos en medlemsstat att begränsa exporten av varor som det råder brist på. Eftersom en sådan begränsning kan vara till nackdel för andra medlemsstater, är den oförenlig med EU-rätten.