Den Europeiska unionen värdesätter god konkurrens inom den inre marknaden och har i linje med detta antagit ett antal bestämmelser som bland annat avser att förhindra konkurrenshämmande avtal och missbruk av dominerande ställning. Bestämmelserna återfinns i huvudsak i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och tar sikte på ageranden som hämmar konkurrensen i den inre marknaden. Eftersom flertalet bestämmelser har en ganska vag lydelse, så är det möjligt att bestämmelserna kan förbjuda relativt många aktiviteter. I syfte att begränsa bestämmelsernas materiella räckvidd, så har man i unionslagstiftningen inkluderat ett undantag som tillåter avsteg från förbudet mot konkurrenshämmande aktiviteter.
Huvudregeln stadgar att avtal mellan företag, beslut av företagssammanslutningar och samordnade förfaranden som kan påverka handeln mellan medlemsstaterna och som har till syfte eller resultat att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen inom den inre marknaden är oförenligt med den inre marknaden och därmed förbjudet. Bestämmelsen räknar därefter upp några exempel som man anser falla under förbudet, såsom på förhand bestämda inköps- eller försäljningspriser och uppdelning av marknaden. Undantaget, som vi kommer att fokusera på i denna artikel, lyder som följer. Bestämmelserna i huvudregeln får dock förklaras icke tillämpliga på
- avtal eller grupper av avtal mellan företag,
- beslut eller grupper av beslut av företagssammanslutningar,
- samordnade förfaranden eller grupper av samordnade förfaranden
som bidrar till att förbättra produktionen eller distributionen av varor eller till att främja tekniskt eller ekonomiskt framåtskridande, samtidigt som konsumenterna tillförsäkras en skälig andel av den vinst som därigenom uppnås och som inte ålägger de berörda företagen begränsningar som inte är nödvändiga för att uppnå dessa mål och som inte ger dessa företag möjlighet att sätta konkurrensen ur spel för en väsentlig del av varorna i fråga. Det finns alltså ett antal kriterier som måste vara uppfyllda innan företag kan åberopa undantagsbestämmelsen.
Undantagsbestämmelsen har två positiva och två negativa kriterier. De positiva kriterierna tar sikte på de fördelar som kommer av avtalen, besluten och de samordnade förfarandena. Det första positiva kriteriet är att aktiviteten skall förbättra produktionen eller distributionen av varor, eller främja tekniskt eller ekonomiskt framåtskridande. Detta kan ske på många olika sätt; därför får detta kriterium ett brett tillämpningsområde. Det skall dock påpekas att det inte är ett enskilt företags ekonomiska framåtskridande som kriteriet tar sikte på. Istället är det framåtskridande för samhället i stort. Detta framåtskridande kan bland annat bestå i miljöskydd, förbättringar i arbetsmarknaden, utveckling för små- och medelstora företag, utvidgning av logistik och produktutveckling.
Fördelen av ett ekonomiskt och tekniskt framåtskridande samt produktions- och distributionsutveckling skall vara större än den nackdel som uppstår av att konkurrensen hämmas. I sammanhanget skall sägas att det räcker att fördelarna är potentiella. Några verkliga fördelar behöver inte dokumenteras, men de potentiella fördelarna måste däremot vara underbyggda och troliga. Enbart hypotetiska eller teoretiska fördelar godtas inte.
Det andra positiva kriteriet hänför sig till fördelen för konsumenter som skall tillförsäkras en skälig del av den vinst som uppstår genom de konkurrenshämmande avtalen, besluten eller sammanslutningar. Även här gäller det att fördelen för konsumenter är större än den nackdel som uppstår för konkurrensen. Termen konsumenter är inte avsedd att omfatta alla konsumenter. Istället tar termen sikte på de som står utanför den konkurrenshämmande aktiviteten, exempelvis de som inte är parter till det konkurrensbegränsande avtalet. Eftersom avtalsparter förmodligen ser till att skapa vinst för egen del, syftar kriteriet till att även ge en fördel för de som påverkas av samma avtal men som inte kan påverka dess innehåll.