EFTA är en mellanstatlig frihandelsorganisation som bildades år 1960. EFTA är en förkortning av det engelska namnet för frihandelssammanslutningen European Free Trade Association. Det huvudsakliga syftet med denna sammanslutning var att underlätta för handeln med industrivaror mellan medlemsländerna. Idag har antalet medlemsländer sjunkit i ganska stor omfattning och utgörs enbart av Island, Norge, Liechtenstein och Schweiz. Det låga medlemsantalet beror till stor del på att flera medlemsländer, däribland Sverige, numera idkar frihandel inom ramen för den Europeiska unionen.
Om vi tittar lite närmare på bakgrunden till denna frihandelssammanslutning, så kan vi säga att den primärt handlade om Europeisk integration på det ekonomiska planet. Man ville förstärka den ekonomiska konkurrenskraften för länderna i västra Europa. EFTA fungerade också som ett svar på det frihandelsavtal som Frankrike, Italien, Västtyskland och Beneluxländerna slöt inom ramen för Europeiska ekonomiska gemenskapen.
De ursprungliga medlemsländerna i EFTA var sju till antalet: Österrike, Danmark, Norge, Portugal, Sverige, Schweiz och Storbritannien. Dessa sju länder började år 1959 diskutera möjligheterna till ett frihandelsavtal. Diskussionerna utmynnade i att ett avtal slöts i Stockholm i slutet av november år 1959. Avtalet trädde ikraft den 3 maj 1960. Avtalet, eller Stockholmsavtalet som det också kallas, lade grunden för ett ramverk med ett antal riktlinjer och grundläggande regler och procedurer i syfte att underlätta handeln och eliminera handelsrestriktioner. Man tog exempelvis bort kvantitativa import- och exportrestriktioner år 1965 och tulltaxor vid handel mellan medlemsstaterna år 1967. Stockholmsavtalet uppdaterades genom ett nytt avtal, som trädde ikraft år 2001. Som nämndes tidigare, så återstår nu alltså bara fyra länder som är bundna av frihandelsavtalet.
Vad gäller innehållet i avtalet, kan man först konstatera att det inte har ett särskilt stort sidantal. Med de uppdateringar som togs in år 2001, består avtalet av 29 sidor. I inledningen av avtalet tar man upp ett antal mål som sätts upp för samarbetet. Målen är fyra till antalet och går till mångt och mycket ut på att gynna den ekonomiska aktiviteten inom frihandelsområdet. Betoning läggs på en hållbar ekonomisk aktivitet, full sysselsättning, ökad produktivitet och ett rationellt bruk av resurser. Vidare så sätter man upp som mål att tillförsäkra en handel som respekterar rådande konkurrensbestämmelser och undvika skillnader i tillgången till råvaror hos medlemsländerna. Slutligen så nämner man vikten av att bidra till en harmoniserad utveckling och expansion av världsmarknaden där det finns så få handelshinder som möjligt.
En viktig del av avtalet berör kvantitativa och kvalitativa importrestriktioner. Samtidigt som man har satt upp som mål att eliminera sådana restriktioner, så är man villig att medge undantag i vissa fall. Medlemsländerna kan vidta åtgärder som strider mot bestämmelserna om import- och exportrestriktioner, men som är nödvändiga för att skydda den allmänna moralen, för preventionen av oordning och brott, för skyddet av liv och hälsa och så vidare. Som en något oväntad punkt, stadgar man i Stockholmsavtalet att det är tillåtet med åtgärder som förvisso inte eliminerar restriktionerna, men som relaterar till guld och silver, produkter som fångar har tillverkat, och till skyddet för nationellt och historiskt arv.
Stockholmsavtalet slår fast att det skall finnas ett råd för samarbetet inom EFTA. Rådet skall ha en representant från varje medlemsland och varje medlemsland skall ha en röst. Rådet har bland annat till uppgift att övervaka tillämpningen av Stockholmsavtalet och se över vilka åtgärder som är nödvändiga för att uppnå de uppsatta målen. Det skall vidare underlätta för att EFTA etablerar en kontakt med länder som står utanför samarbetet. När rådet fullgör sina arbetsuppgifter har det behörighet att anta beslut som är bindande för medlemsländerna eller lämna rekommendationer.