Konkurrenslagstiftningens geografiska räckvidd


Med hänsyn till att en stor del av samarbetet inom EU hänför sig till handel och affärer, spelar den gemensamma konkurrenslagstiftningen en viktig roll. Konkurrenslagstiftningen syftar till att främja framväxten av en välfungerande gemensam inre marknad inom unionen.

De EU-rättsliga bestämmelser som finns för närvarande på konkurrensområdet berör främst avtal mellan företag, som kan påverka handeln mellan medlemsländerna med syfte eller resultat att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen. Vidare finns det bestämmelser om missbruk av dominerande ställning och hur unionen skall gå till väga när man misstänker ett brott mot konkurrenslagstiftningen. Vad gäller det senare kan man säga att Europeiska kommissionen har en nyckelroll i sammanhanget. Det faller nämligen på kommissionen att säkerställa att de regler som ställs upp på konkurrensområdet följs av medlemsstaterna. Detta innebär i praktiken att den, när det finns misstanke, skall undersöka om exempelvis ett företag bryter mot konkurrenslagstiftningen. Om så är fallet, skall kommissionen i första hand föreslå lämpliga åtgärder i syfte att den olagliga handlingen skall upphöra. För att kommissionen skall kunna fullfölja dessa uppgifter är det viktigt att försöka slå fast konkurrenslagstiftningens räckvidd. Har kommissionen rätt att sanktionera vilka företag som helst? Vad finns det för möjligheter att stoppa brott mot konkurrenslagstiftningen internationellt?

Utgångspunkten vad gäller räckvidden är att konkurrenslagstiftningen tillämpas på medlemsstaternas territorium. Denna utgångspunkt kan däremot vålla svårigheter eftersom EU inte fungerar som en isolerad enhet; det finns naturligtvis företag från ”tredje land” (land utanför EU) som bedriver affärer med företag inom den inre marknaden. För att öka lagstiftningens effektivitet tillämpar man därför ett slags effektprincip. Med denna menas att man i vissa fall kan tillämpa EU:s konkurrenslagstiftning utanför EU:s territorium när det finns en negativ påverkan inom EU. Enligt principen läggs fokus på var den skadliga effekten uppstår. Om exempelvis ett amerikanskt bolag ingår ett avtal med ett tyskt företag med syfte eller resultat att snedvrida konkurrensen på den inre marknaden är det, enligt denna princip, möjligt att sanktionera även det amerikanska bolaget.

Vad gäller den internationella aspekten, kan man först konstatera att den har en stor betydelse för konkurrenslagstiftningen. Företagen och samarbetet företag emellan blir alltmer internationellt. Det finns för närvarande ingen internationell lagstiftning som berör konkurrensregler på ett uttömmande sätt, men behovet av detta har uppmärksammats. Ett försök till reglering gjordes efter andra världskriget, där de segrande staterna samlades i Havanna för att sluta ett avtal som skulle reglera den internationella handeln. Man hade i det avtalet tagit med en bestämmelse om konkurrens, men den amerikanska senaten godkände inte avtalet just på grund av konkurrensbestämmelsen eftersom man ville skona sina företag från internationell konkurrensreglering.

Det finns alltså ännu inget internationellt avtal på konkurrensområdet och vissa företag lyckas således undgå sanktioner för konkurrenshämmande avtal genom att laborera med olika länders regelverk. En stats konkurrenslagstiftning är därför en viktig faktor när ett företag väljer att etablera sig just där. För att försöka begränsa detta kringgående har man utvecklat ett system med företrädesavtal och så kallade ”gentlemen’s agreement”. Dessa avtal går ut på att parterna underlättar för varandra när de till exempel samlar information om ett misstänkt brott mot konkurrensregelverket. Det kan i vissa fall till och med finnas en upplysningsplikt. Vidare brukar dessa avtal ta med principen om ”ne bis in idem”; det vill säga att ett företag som har sanktionerats enligt regelverket hos den ena avtalsparten inte också skall sanktioneras enligt regelverket hos den andra avtalsparten. Klausulerna om ”ne bis in idem” är mycket viktiga, eftersom de olika regelverken ökar risken för dubbelbestraffning. Inom EU har man slutit sådana avtal med USA, Kanada och Japan.

Bläddra bland juridiska artiklar