Den inre marknaden är nog vad de flesta förknippar Europeiska unionen med. Den kan spåras ganska långt tillbaka i unionens historia. Även om Europeiska unionen i första hand skapades för att se till att freden i Europa blev långvarig, så var tankarna om den inre marknaden ganska tydliga redan från början. Genom att man ville kontrollera handeln med kol och stål, skapade man ett slags inre marknad för dessa varor. Man ville underlätta tillgången på och användningen av dessa viktiga råvaror. Samarbetet utvidgades sedan och började gälla även för andra varor, tjänster, kapital och människor. Det blev, med andra ord, möjligt för dessa kategorier att röra sig fritt inom unionens gränser.
En av förutsättningarna för denna fria rörlighet är att länderna inte diskriminerar varor, tjänster, kapital eller människor som kommer från andra medlemsländer. Utländska varor skall exempelvis inte behandlas sämre än de inhemska varor som utbjuds på marknaden. Detta är en av den inre marknadens grundprinciper. Det är också en förutsättning för att man skall kunna främja konkurrensen inom den Europeiska unionen. Om varor, tjänster, kapital och människor tillåts cirkulera fritt inom unionen, ökar man också utbudet och konkurrensen. Företag ges möjligheten att etablera sig utomlands på ett lika enkelt tillvägagångssätt som om de hade etablerat sig nationellt. Många företag som erbjuder samma slags varor på samma marknad pressar naturligtvis priserna för konsumenterna.
Den inre marknaden är något större än den Europeiska unionen; den har något fler medlemmar. Förutom Europeiska unionens medlemmar består den också av Norge, Island och Liechtenstein. Mellan dessa länder skall det alltså inte finnas några handelshinder eller diskriminering. För att uppnå detta försöker man till exempel att tillnärma den nationella lagstiftningen på ett visst område. Skillnader i nationell lagstiftning gör det lättare för utländska aktörer att bli diskriminerade, till exempel genom att det blir svårare för de att etablera sig på just den marknaden. Tillnärmningen görs inte sällan genom direktiv, där medlemsstaterna uppmanas att sudda ut skillnaderna på det sätt de finner mest lämpligt. Detta har bland annat medfört att vi kan resa inom unionen utan krav på visum; ibland krävs heller inte att vi uppvisar pass. Det har inneburit att vi kan läsa på universitet i andra medlemsländer och få våra studier tillgodoräknade i vårt hemland. Det har också inneburit att vi har fått välja var vi vill placera våra pengar. Framförallt så har den inre marknaden underlättat för sysselsättningen inom Europa; fler har kunnat få jobb tack vare den inre marknaden.
Fokus på senare år har legat på att göra den inre marknaden mer konkurrenskraftig utåt. Genom att fördjupa samarbetet och hålla en mer enhetlig linje, vill man stärka konkurrenskraften hos företag inom unionen gentemot företag i tredje land. Man vill också vara i förgrunden vad gäller innovation. Just innovation är en viktig komponent i de nya tankar som cirkulerar kring den inre marknaden. Genom att man inom unionen ges en större möjlighet att dela med sig av innovation och kunskap, hoppas man kunna stå bättre rustade inför globaliseringens utmaningar.
En annan viktig aspekt på den inre marknaden som har fått allt större utrymme är miljömedvetandet. Genom att den inre marknaden i dess helhet värnar om miljöfrågorna, kan man göra en större skillnad globalt. Detta kan man bland annat göra genom att bedriva forskning inom ramen för den inre marknaden.