Tribunalen utgör en tredjedel av Europeiska unionens domstol. Resterande två tredjedelar består av själva domstolen, som också är högsta instans, och specialdomstolar (såsom personaldomstolen). Alla dessa delar representerar den dömande makten inom europeiska unionen. Innan Lissabonfördraget trädde ikraft, den 1 december 2009, kallades tribunalen för förstainstansrätten. Det är viktigt att inte blanda ihop tribunalen med andra tribunaler, såsom krigsförbrytartribunaler som har skapats inom ramen för FN. Tribunalen inom europeiska unionens domstol tolkar och tillämpar enbart unionsrätten.
Tribunalen bildades 1989 och är något av en underinstansrätt till domstolen, som bildades redan 1952. Med underinstansrätt menas att den som har fått sin fråga prövad av tribunalen och utgången inte har varit den önskade ges möjligheten att överklaga till domstolen. Det skall dock påpekas att högre instans bara prövar om tribunalen har gjort en korrekt tolkning av unionsrätten och omprövar inte sakfrågan. En viktig anledning till tribunalens instiftande var att minska den ökande arbetsbörda som domstolen hade sett på senare år. Domstolen hade svårt att behandla alla ärenden, där konsekvensen av en långsam handläggning kunde bli att förtroendet för institutionen minskade. Arbetsbördan skulle bland annat minska genom att tribunalen tog hand om frågor som rörde eventuella överträdelser som unionens institutioner gjort i ljuset av unionens lagstiftning, konkurrensfrågor och vissa immaterialrättliga frågor (exempelvis varumärken). Vilka frågor som tribunalen har behörighet att behandla berörs lite närmare nedan.
Tribunalen har, liksom domstolen, sitt säte i Luxembourg. Den består av minst en domare från varje medlemsland, det vill säga minst 27 stycken, där den ena av domarna utses till tribunalens ordförande. Ordföranden väljs för en mandatperiod på tre år, medan domarna väljs på sex år. Mandatperioden för såväl domare som ordförande kan förlängas. Som redan nämnts, så väljs tribunalens ordförande av övriga domare, men hur väljs domarna? Domarna väljs av medlemsstaternas regeringar; utnämningen av regeringarna sker i samförstånd och efter det att en kommitté har uttalat sig om kandidaternas kompetens. När domarna väl är tillsatta har de en fundamental skyldighet att agera opartiskt och oavhängigt. Vad gäller frågan om hur domarna sammanträder kan inledningsvis sägas att tribunalen sällan sammanträder med samtliga domare, i så kallad plenum. Plenum kan vara påkallat när fallet som ligger på dagordningen berör en särskilt svår och viktig rättsfråga. Annars kan tribunalen sammanträda med endast en domare, tre domare, fem domare eller tretton domare (i så kallad stor avdelning).
Vad gäller frågan om tribunalens behörighet, så kan denna behandla frågor som väcks genom direkt talan. Detta innebär att en fråga väcks av en fysisk eller juridisk person och gäller exempelvis en unionsrättslig rättighet som direkt berör dessa personer. Direkt talan innebär att den som väcker talan inte går via nationell domstol, utan vänder sig direkt till unionens dömande makt. Det vanliga är annars att det är medlemsstaterna eller någon av unionens institutioner som väcker talan och inte enskilda aktörer. Vidare är tribunalen behörig att behandla talan som väcks av medlemsstaterna mot europeiska kommissionen eller rådet. Medlemsstaterna kan väcka talan mot rådet när det gäller frågan om statligt stöd, handelspolitiska skyddsåtgärder etcetera. Som ett sista exempel kan sägas att tribunalen är andrainstans för fall som har behandlats av personaldomstolen. Som nämnts ovan är personaldomstolen en specialdomstol inom europeiska unionen och frågor som har behandlats där kan överklagas till tribunalen. Även där gäller att överklagandet är begränsat till rättsfrågan; själva sakfrågan omprövas alltså inte.