EU-domstolens hantering av en begäran om förhandsavgörande


Det kan vara av intresse för gemene man att veta hur EU-domstolen tar sig an en begäran om förhandsavgörande. Innan vi når själva handläggningen i EU-domstolen är det nödvändigt att kort beröra hur en process kan inledas och varför ett förhandsavgörande kan vara nödvändigt. Systemet med förhandsavgöranden är ett sätt för Europeiska unionen att tillförsäkra en enhetlig tillämpning av EU-rätten. Om och när medlemsstaternas domstolar ställs inför frågor som exempelvis relaterar till tolkningen av EU-rätten, har de möjligheten, och ibland skyldigheten, att vända sig till EU-domstolen för vägledning. Det enskilda fallet, ur vilken tolkningsfrågan uppstår, stoppas då från vidare handläggning och återupptas när EU-domstolen har meddelat sitt förhandsavgörande. Att det heter just förhandsavgörande kan förklaras med att den fråga eller de frågor som ställs till EU-domstolen har en avgörande betydelse för den slutliga utgången i det enskilda fallet. När EU-domstolen då ger sitt svar fungerar detta som ett slags avgörande på förhand. Det slutliga avgörandet tas givetvis av den nationella domstolen. Den nationella domstolen är bunden av EU-domstolens förhandsavgörande och skall meddela slutlig dom i ljuset av vad EU-domstolen har sagt i de frågor som har ställts till den.

Vad Sverige beträffar, kan man konstatera en återhållsamhet från vår sida att vända oss till EU-domstolen. Denna återhållsamhet har ifrågasatts och kritiserats av Europeiska kommissionen, eftersom en alltför stor återhållsamhet kan innebära att svenska domstolar inte begär förhandsavgöranden ens när de är tvungna att göra detta. Det finns nämligen en i fördragen uttryckt skyldighet för de högsta instanserna att begära förhandsavgöranden när det råder tolkningssvårigheter eller oklarheter i EU-rätten. När nationella domstolar väl vänder sig till EU-domstolen för ett förhandsavgörande, kan man vara ganska säker på att svaret dröjer. Ett förhandsavgörande är nämligen långt ifrån en angelägenhet mellan frågande medlemsstat och EU-domstolen. När en begäran riktas till domstolen, så ges varje medlemsstat möjlighet att yttra sig i målet. Denna möjlighet tas ofta tillvara på när man bedömer att ett mål kommer att få stor betydelse för EU-rättens tolkning. Förutom rätten för medlemsstaterna att yttra sig, har även Europeiska kommissionen möjlighet att ge sin syn i målen. Denna procedur bidrar givetvis till att det slutliga förhandsavgörandet från domstolen låter vänta på sig. Det är inte ovanligt att handläggningen av en begäran om förhandsavgörande dröjer upp till 1.5 år. Det bör påpekas att handläggningstiden var längre förr. Den numera förkortade handläggningstiden kan förklaras med att det utökade domarantalet, i och med anslutningen av tio nya medlemsstater, även har höjt domstolens effektivitet.

Det är lätt att förstå att inte alla mål kan bordläggas i 1.5 år i väntan på att EU-domstolen skall presentera sitt avgörande. Det finns därför en nyligen instiftad procedur, som innebär en förenklad handläggning från domstolens sida. Man har bedömt att denna procedur skall vara tillgänglig i mål där det finns personer vars frihet och säkerhet står på spel, exempelvis om de är häktade eller på annat sätt frihetsberövade. Samtidigt som det nu finns en möjlighet till en förenklad procedur, har man påpekat att den skall tillämpas restriktivt. Detta tyder på att EU-domstolen hellre lägger tonvikten på en korrekt och enhetlig tillämpning av EU-rätten där berörda parter ges möjlighet att yttra sig, än en snabb handläggning. Hittills har denna förenklade procedur inte använts.

Det normala förfarandet med förhandsavgöranden är att EU-domstolen meddelar dom som besvarar de frågor som den nationella domstolen har ställt. Det finns dock också en möjlighet för domstolen att besvara frågorna genom beslut. Detta kan den göra i fall där utgången är någorlunda fastställd; exempelvis då svaret på den ställda frågan finns i tidigare praxis som EU-domstolen har utvecklat.

Bläddra bland juridiska artiklar