Europeiska unionen (EU) består som bekant av ett antal institutioner och organ som alla har tilldelats olika arbetsuppgifter. Efter det att Lissabonfördraget, som är ett av flera ändringsfördrag, trädde ikraft fick vi en smärre omorganisation. Den kanske viktigaste ändringen var att unionen i dess helhet blev en juridisk person; tidigare var det de enskilda institutionerna som hade denna status. Omorganisation gav vidare upphov till nya poster såsom en permanent ordförande i Europeiska rådet och det som kan jämställas med en utrikesminister. Den första utrikesministern kommer från Storbritannien och heter Catherine Ashton; hon är utsedd till unionens höga representant för utrikesfrågor och säkerhetspolitik. Att hon är representant innebär att hon blir unionens ansikte utåt vad gäller att förmedla unionens åsikter i dessa frågor.
Till unionens organisation är det tänkt att man skall skapa ett slags diplomatisk avdelning för vilken Catherine Asthon, och senare hennes efterträdare, kommer att utses som ledare. Denna avdelning är en följd av ändringarna som har antagits i och med Lissabonfördraget och kallas för den europeiska avdelningen för yttre åtgärder, EEAS. Syftet med denna avdelning är primärt att underlätta utrikesministerns arbete. Avdelningen är ännu inte i bruk, eftersom förhandlingarna om dess kompetensområde fortfarande pågår. Europaparlamentet har en viktig roll i dessa förhandlingar, bland annat har det ansvar för avdelningens budget. Förhandlingarna är något komplicerade eftersom EEAS kommer att vara EU:s företrädare utåt och ett slags diplomatisk avdelning; den kommer att ha hand om frågor som är av mellanstatlig karaktär och frågor som hör till gemenskapspolitiken. Därför är det viktigt att medlemsländerna kan enas om räckvidden på avdelningens kompetens. Vissa menar till exempel att EEAS även borde ha hand om utvecklingspolitik, utvidgning och grannskapspolitik samt humanitära bistånd. Frågan blir då om EEAS kommer att ha möjlighet att samordna alla dessa ansvarsområden utan att förlora i effektivitet. Det är bland annat detta som förhandlingarna avser att reda ut.
Vad gäller Lissabonfördragets bestämmelser i frågor som relaterar till unionens utrikes- och säkerhetspolitik, så slår fördraget fast att den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken skall genomföras av unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik och medlemsstaterna i enlighet med det som stadgas i unionens fördrag. Angående den roll som tilldelas Europaparlamentet och kommissionen säger Lissabonfördraget att dessa frågor fastställs i fördragen och berör inte närmare deras roll. Istället tar det upp vad som skall spegla unionens utrikes- och säkerhetspolitik. Det slår fast följande: Unionen skall, inom ramen för principerna och målen för sina yttre åtgärder, föra, utforma och genomföra en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik som grundas på en utveckling av medlemsstaternas ömsesidiga politiska solidaritet, på en identifiering av frågor av allmänt intresse och på förverkligandet av en ständigt ökande grad av samstämmighet i medlemsstaternas åtgärder.