Europaparlamentet är en nyckelinstitution inom det europeiska samarbetet. Dess ledamöter, europaparlamentarikerna, väljs av EU:s medborgare genom direkta och allmänna val för en mandatperiod på fem år. Antalet parlamentariker uppgår för närvarande till 736 stycken och genom Lissabonfördraget, som är det senast ikraftträdda ändringsfördraget, har det införts ett tak. Antalet parlamentariker får hädanefter inte överstiga 750 stycken plus talman. De flesta europaparlamentariker har en politisk grupptillhörighet och det är inom denna grupp som parlamentarikerna förhandlar fram unionens lagstiftning. Det är dock inget tvång att tillhöra en partigrupp; europaparlamentariker som inte har någon grupptillhörighet uppgår i dagsläget (2011) till 26 stycken. Europaparlamentet har, tillsammans med Europeiska unionens råd (rådet eller ministerrådet), den lagstiftande makten inom EU. Unionens lagar stiftas normalt genom ett så kallat medbeslutandeförfarande. Detta innebär att rådet och parlamentet måste vara överens för att ett lagstiftningsförslag skall antas. Förslaget behandlas två gånger i varje institution och vanligtvis brukar rådet och parlamentet vara överens efter dessa behandlingar. Om så inte skulle vara fallet finns det en möjlighet att föra fram frågan inför en förlikningskommitté. Förlikningskommittén är sammansatt av lika många företrädare från parlamentet och rådet, samt ett antal representanter från kommissionen. Om förlikningskommittén enas om ett beslut så sänds detta beslut åter till parlamentet och rådet; dessa har sedan sex veckor på sig att anta förlikningskommitténs förslag som lag. Om kommittén däremot inte kan enas, så faller förslaget. Ett förfarande med förlikningskommitté tillhör dock ovanligheterna i EU:s lagstiftningsförfarande. Vidare har parlamentet möjlighet att uppmana kommissionen att presentera lagförslag. Parlamentet kan inte på eget initiativ utforma lagförslag, eftersom denna kompetens enbart tillkommer kommissionen. Det ligger dock i kommissionens intresse att ta parlamentets uppmaningar på allvar, eftersom parlamentet har makt att avsätta hela kommissionen om det anser att den missköter sig. Parlamentet utgör i detta hänseende en betydelsefull kontrollmekanism.