Europeiska unionens medlemsstater, som för närvarande uppgår till 27 stycken, har i och med det europeiska samarbetet lämnat över en del av sin suveränitet till EU:s institutioner. Detta innebär att vissa beslut som länderna själva skulle ha tagit, lämnas över till institutionerna. Det finns sju stycken institutioner inom EU:
Europaparlamentet,
Europeiska unionens råd (ministerrådet eller rådet),
Europeiska rådet,
Europeiska kommissionen,
Europeiska unionens domstol (EU-domstolen),
Europeiska revisionsrätten, och
Europeiska centralbanken.
Europaparlamentet består av folkvalda ledamöter, så kallade europaparlamentariker, som väljs var femte år. Ledamöterna väljs direkt av medlemsstaternas medborgare och är således medborgarnas representanter inom det europeiska samarbetet. Europaparlamentet är, tillsammans med Europeiska unionens råd, en av de mest inflytelserika institutionerna eftrsom parlamentet har en lagstiftande funktion. Denna lagstiftande funktion delas med Europeiska unionens råd och normalt krävs det att ett förslag till lagstiftning godkänns av såväl Europaparlamentet som Europeiska unionens råd.
Europeiska unionens råd, som alltså också har lagstiftande makt, består av medlemsländernas ministrar. Europeiska unionens råd kallas ibland för rådet (formellt) eller ministerrådet (informellt). Ministrarna företräder sina respektive medlemsländer. Rådets sammanträden har olika uppbyggnad beroende på vilken fråga som diskuteras. Om det exempelvis rör sig om rättsliga frågor, så är det medlemsländernas justitieministrar som sammanträder. Det är således inte en och samma minister som företräder sitt land i alla frågor. Om det finns en fråga som ministrarna inte kan enas om, kan frågan hänskjutas till Europeiska rådet. Dessa är alltså två skilda institutioner och den senare har ingen lagstiftningsmakt. Europeiska rådet är istället sammansatt av medlemsländernas stats- och regeringschefer, rådets ordförande samt Europeiska kommissionens ordförande.
Europeiska kommissionen är, till skillnad från parlamentet och rådet, EU:s egna företrädare. Kommissionärerna har till uppgift att bevaka unionens intressen. Denna institution består av en kommissionsordförande som föreslås av Europeiska rådet, det vill säga medlemsstaternas stats- och regeringschefer. Förslaget måste godkännas av parlamentet. När kommissionsordföranden är vald, så har denna till uppgift att föreslå kommissionärer en från varje medlemsstat. Förslaget till kommissionärer utarbetas i samarbete med Europeiska rådet, varpå parlamentet får till uppgift att godkänna detsamma. Om parlamentets förtroende för kommissionen skulle skadas, så har parlamentet möjlighet att avsätta kommissionen genom ett misstroendevotum. Kommissionen har bland annat till uppgift att föreslå ny lagstiftning.
De övriga institutionerna inom unionen är EU-domstolen, revisionsrätten och centralbanken. EU-domstolen har till uppgift att tolka den lagstiftning som unionen har antagit; medlemsländerna kan vända sig till EU-domstolen för att bland annat få ett förhandsavgörande. Revisionsrätten, som består av en ledamot från varje medlemsland, är den institution som granskar EU:s ekonomi; denna granskning ligger sedan till grund för EU:s framtida ekonomiska förvaltning. Den Europeiska centralbanken är den institution som förvaltar unionens egen valuta, euron. Den ansvarar också för den penningpolitik som bedrivs i de medlemsstater som har euron som valuta. Den gemensamma nämnaren för dessa institutioner är att dess ledamöter inte tillsätts utifrån politisk tillhörighet.
Utöver institutionerna har EU ett antal organ. Exempel på två organ, som har rådgivande funktion, är Regionkommittén och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK). Regionkommittén är en sammansättning av medlemsländernas politiker som är företrädare för lokala och regionala myndigheter i medlemslandet. I vissa frågor har kommissionen, parlamentet och rådet skyldighet att tillfråga kommittén innan ett beslut kan fattas; bland annat så gäller det frågor som rör regionalpolitiken, utbildning, transporter och miljö. Det andra rådgivande organet, EESK, består av ett antal intresseorganisationer, bland annat konsumenter, jordbrukare och fackföreningar. EESK:s uppgift är att föra fram dessa intresseorganisationers synpunkter under diskussioner med kommissionen, parlamentet och rådet.