Europeiska unionens domstol


Europeiska unionens domstol är EU:s egen dömande makt och en av EU:s institutioner. Den kallas något förkortat för EU-domstolen. I och med Lissabonfördragets ikraftträdande bytte domstolen namn från Europeiska gemenskapernas domstol (EG-domstolen) till Europeiska unionens domstol (EU-domstolen). Domstolen består av en domare från varje medlemsland samt åtta generaladvokater, som väljs av medlemsländernas regeringar. Den har sitt säte i Luxembourg och har tribunalen (tidigare Förstainstansrätten) och personaldomstolen knutna till sig. Personaldomstolen har hand om frågor som rör EU:s personal. Tribunalen, å sin sida, har hand om vissa specifika ärenden i syfte att minska EU-domstolens arbetsbörda. Bland annat kan personaldomstolens avgöranden överklagas till tribunalen. Dessutom är tribunalen förstainstansrätt för fall som rör varumärken med skydd i hela unionen, konkurrensfrågor etc.

EU-domstolens primära uppgift är att tolka unionens lagstiftning och därigenom underlätta implementeringen av lagstiftningen i medlemsländerna. Detta gör domstolen under ett antal olika måltyper. För det första finns det en möjlighet, och ibland skyldighet, att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen. Det är medlemsstaternas domstolar som kan begära ett förhandsavgörande när det krävs ett förtydligande i ljuset av ett enskilt fall. EU-domstolen behandlar då frågan och presenterar sedan en dom eller ett beslut. Den här domen eller beslutet skall sedan ligga till grund för den nationella domstolens dom i den enskilda frågan. Domen eller beslutet från EU-domstolen är, med andra ord, bindande för den nationella domstolen. Den är dessutom bindande för övriga medlemsländers domstolar när de hanterar ett motsvarande fall.

Det finns också möjlighet att föra talan om en ogiltigförklaring inför EU-domstolen. Om talan förs av en medlemsstat eller en av institutionerna inom unionen, så är det normalt EU-domstolen man skall vända sig till för prövning av en eventuell ogiltigförklaring. Om en talan om ogiltigförklaring förs av någon annan, så är det tribunalen som är första instans. Vad innebär då en talan om ogiltigförklaring? Det är helt enkelt en talan om att en rättsakt som har antagits inom unionen skall ogiltigförklaras. Det kan röra sig om rättsakter av olika rang, till exempel beslut, direktiv eller förordningar.

EU-domstolen fungerar också som en andra instans dit den förlorande parten kan överklaga sitt beslut. Möjligheten till ett överklagande tillkommer beslut och domar från tribunalen. EU-domstolen kan upphäva tribunalens beslut, själv avgöra målet eller sända det åter till tribunalen för ett avgörande.

Domstolen har också sista ordet och utgör en kontrollmekanism vad gäller misstankar och anklagelser om fördragsbrott. Fördragsbrott innebär att ett medlemsland inte lever upp till de skyldigheter som unionsrätten medför. Det kan till exempel handla om att medlemslandet inte följer unionens lagstiftning eller att det inte rättar sig efter en dom. Att påstå att ett medlemsland gör sig skyldigt till fördragsbrott är ganska allvarligt och landet i fråga måste få möjlighet att bemöta dessa misstankar. I praktiken är det ofta kommissionen som informerar medlemslandet om dess brister. Om medlemslandet inte vidtar nödvändiga åtgärder och fortsätter med sitt beteende, har kommissionen möjlighet att väcka talan inför EU-domstolen. För det fallet att EU-domstolen slår fast att fördragsbrott föreligger, är medlemsstaten skyldig att omedelbart rätta till situationen och upphöra med sitt fördragsbrytande beteende. Som en sista utväg har EU-domstolen möjlighet att utdöma ett bötesbelopp som den fördragsbrytande staten skall betala.

Bläddra bland juridiska artiklar