Förhandsavgöranden från EU-domstolen


Förhandsavgöranden är kanske det vanligaste sättet för EU-domstolen att nå ut med sin tolkning av unionslagstiftningen. EU-domstolen är behörig att meddela förhandsavgöranden om tolkningen av EU-fördragen och om giltigheten och tolkningen av de rättsakter som beslutas av unionens institutioner, organ och byråer. Behörighet för EU-domstolen att tolka en fråga gäller såväl primärrätten som sekundärrätten. Som framgår av bestämmelsen, så ägnar sig alltså EU-domstolen inte enbart åt tolkning. Domstolen kan också ta upp fall där giltigheten av en rättsakt, som härstammar från någon av unionens institutioner, organ eller byråer, ifrågasätts. När en nationell domstol i ett fall som den handlägger måste göra en tolkning av unionslagstiftningen, eller där fråga om giltighet uppkommer, kan den alltså bordlägga handläggningen och hänskjuta frågan till EU-domstolen. Även om ett slutligt beslut att hänskjuta till EU-domstolen tas av den nationella domstolen, så kan parterna i målet också begära att den nationella instansen vänder sig till EU-domstolen.

Möjligheten att välja att begära ett förhandsavgörande tillkommer de undre instanserna, exempelvis tingsrätter, hovrätter och förvaltningsrätter. Vad gäller de högsta dömande instanserna, skall det däremot sägas att det föreligger en skyldighet att överlämna tolkningsfrågan till EU-domstolen. Om exempelvis Högsta domstolen, för att kunna döma i ett fall, måste ta ställning i en svår tolkningsfråga om den inre marknaden, så måste Högsta domstolen begära ett förhandsavgörande. Denna skyldighet beror på att domar från den högsta instansen är prejudicerande, vilket innebär att de blir vägledande för liknande fall i framtiden. Genom att unionen slår fast denna skyldighet för de högsta instanserna, vill man försäkra sig om att den EU-rättsliga lagstiftningen tillämpas på ett enhetligt sätt. Om exempelvis Högsta domstolen inte hade skyldigheten att vända sig till EU-domstolen och själv var tvungen att tolka bestämmelserna om den inre marknaden, så skulle det förmodligen finnas lika många tolkningar som det finns medlemsländer i unionen.

För att öka effektiviteten och minska EU-domstolens arbetsbörda i så stor utsträckning som möjligt, är möjligheten/skyldigheten att begära förhandsavgörande begränsad till de fall där en tolkning är nödvändig för att kunna döma i sak. Om tolkningen av unionens lagstiftning endast utgör en mindre viktig fråga och domstolen kan döma även utan denna tolkning så är det inte nödvändigt att vända sig till EU-domstolen. När en fråga ändå hänskjuts till EU-domstolen måste den vara baserad på ett praktiskt fall. Domstolen tar nämligen inte ställning till hypotetiska spörsmål. En nationell domstol eller en annan myndighet kan därför inte rikta en allmän fråga till EU-domstolen; det skall alltid finnas en underliggande tvist.

Vad händer då när EU-domstolen har meddelat ett förhandsavgörande? Gäller det enbart det enskilda fall i vilket domstolen har meddelat förhandsavgörandet? För att besvara dessa frågor kan vi hitta vägledning i syftet med förhandsavgöranden. Som nämndes ovan så vill unionen genom förhandsavgöranden skapa en enhetlig tolkning av unionsrätten. Man vill samtidigt bidra till att utveckla unionsrätten. För att denna utveckling och tolkning skall få effekt, bör den rimligtvis gälla alla medlemsländer. När EU-domstolen meddelat ett förhandsavgörande så lämnas frågan åter till den nationella domstolen som meddelar den slutliga domen i det enskilda fallet. EU-domstolen har inte behörighet att yttra sig i annat än de tolkningsfrågor eller giltighetsfrågor som har ställts. Det skall i sammanhanget nämnas att EU-domstolen inte kan vägra att yttra sig i dessa frågor. På samma sätt som en nationell domstol måste döma i en fråga, så måste även EU-domstolen meddela ett förhandsavgörande när de frågor som har ställts faller inom dess kompetensområde. Det stora problemet idag är EU-domstolens arbetsbörda där nationella domstolar kan behöva vänta i flera år på ett klargörande.

När sedan den nationella domstolen har meddelat dom i sakfrågan, så är saken ofta avslutad vad gäller det enskilda fallet. EU-domstolens förhandsavgörande lever dock i någon mening vidare, genom att alla medlemsländer måste rätta sig efter denna. Ett förhandsavgörande från EU-domstolen är med andra ord bindande för samtliga medlemsländer.

Bläddra bland juridiska artiklar