Egenföretagare kallas personer som bedriver näringsverksamhet i form av ett enkelt bolag eller som enskild näringsidkare. Enskild näringsverksamhet behandlas till stora delar av särskilda regler vid inkomstbeskattningen, varav några allmänna problemområden ska behandlas här.
Särskilt viktiga, men mer tekniskt avancerade frågor kring dessa bolagsformer, kommer att behandlas i separata artiklar.
Som egen företagare tillhör man en inte obetydlig skara av näringsidkare. Inte sällan bedrivs verksamheten i förhållandevis liten skala och med få personer inblandade. Denna, lite speciella, ställning ställer till det för den som ska utforma skattelagstiftningen. Eftersom det rör sig om privatpersoner som förtjänar sitt uppehälle genom verksamheten kan man inte göra den helt olik vad som gäller för majoriteten, som ju förvärvsarbetar. Å andra sidan är det ju näringsverksamhet som ligger i fokus, varför reglerna heller inte får skilja sig för mycket från vad som gäller för andra sorters juridiska personer som handels- eller aktiebolag. Bakgrunden till denna inställning är en skattepolitisk tanke om att olika inkomstkällor bör behandlas lika. Denna särställning har bland annat givit upphov till att egenföretagaren, om inte omsättningen blir för hög, bara behöver lämna in ett kortare bokslut och att beskattningen av hans inkomster sker på ett lite speciellt sätt.
För inkomsterna gäller, som utgångspunkt, att de anses hänförliga till inkomstslaget näringsverksamhet när de sker i verksamheten. Precis som för aktiebolagen, gäller att all näringsverksamhet anses hänförlig till en och samma verksamhet. För det första kan ju en företagare ha tjänsteinkomster utanför sin näringsverksamhet. Dessa beskattas då i inkomstslaget tjänst. Man kan inte få avdrag för lön man har givit sig själv eller sina nära anhöriga när man beräknar den enskilda firmans näringsinkomster. För det andra kan egenföretagern ha kapitalinkomster (t.ex. räntor på bankmedel), som då som huvudregel kommer att beskattas i inkomstslaget kapital. Kapitalreglerna är dock inte helt solklara, utan frågan om de ska hänföras till näringsverksamhet eller kapital kommer att bedömas utifrån vilken sorts egendom det rör sig om. De viktigaste slagen kommer nu att beröras.
Om man säljer en näringsfastighet kommer man inte att beskattas i inkomstslaget näringsverksamhet utan i inkomstslaget kapital för den eventuella vinst man gör.
Tillgångar av finansiellt slag kommer i de flesta fall att beskattas som kapital, men det finns undantag. Således gäller att fordringar på kunder och pengar på banken generellt sett anses "tillhöra" näringsverksamheten. Detsamma gäller lagertillgångar.
En viktig skiljelinje måste dras mellan de företagare som bedriver aktiv näringsverksamhet och de som bedriver passiv näringsverksamhet. Om man arbetar i inte oväsentlig omfattning i sin verksamhet anses verksamheten aktivt bedriven. Detta innebär ett minimikrav på ungefär 500 timmar per år. Skillnaden mellan de två ligger framförallt i att den aktiva näringsverksamheten kommer att träffas av sociala avgifter i form av egenavgifter medan passiv näringsverksamhet beläggs med särskild löneskatt.