När tillgångar köps in i en näringsverksamhet kan de antingen vara anläggningstillgångar eller omsättningstillgångar. Anläggningstillgångar är sådana tillgångar som har införskaffats i syfte att användas eller innehas i näringsverksamheten. Det är således bland annat sådana tillgångar som ska användas för att tillverka varor eller tjänster, men även fastigheter och liknande bestående egendo är anläggningstillgångar. Med omsättningstillgångar menas sådant som ska omsättas i verksamheten, d.v.s. råvarorna och produkterna som ska ge inkomster i näringsverksamheten.
I regel ska kostnaderna för att införskaffa anläggningstillgångar (de så kallade anskaffningsutgifterna) kostnadsföras genom så kallade värdeminskningsavdrag. Detta gör man eftersom tillgången beräknas finnas kvar i verksamheten i många år, samtidigt som inköpskostnaden för t.ex. en maskin kan vara så hög att den skattepliktiga vinsten helt hade kunnat elimineras om allt drogs av på en gång. Istället innebär värdeminskningsavdraget att ett avdrag görs varje år med en viss summa som ska motsvara vad tillgången har minskat i värde, och minskningen bokförs som kostnad i verksamheten varje år som värdeminskningsavdrag görs. Värdeminskningsavdragen minskar därför det skattemässiga underlaget (de totala intäkterna) vilket leder till att skatt inte behöver betalas med lika högt belopp under dessa år.
Anläggningstillgångar kan också bestå av så kallade inventarier, till exempel maskiner och arbetsredskap. För inventarier gäller speciella regler för avskrivningen. I enlighet med vad som normalt gäller för anläggningstillgångar ska även inventarier kostnadsföras med årliga avskrivningar. Det finns dock två sätt att avskriva inventarier - räkenskaplig avskrivning och restvärdemoden.
Skillnader mellan räkenskapsenlig avskrivning och restvärdemetoden
Räkenskaplig avskrivning är den viktigaste metoden för att kostnadsföra inventarier och för att kunna tillämpa räkenskaplig avskrivning förutsätts att företaget har en ordnad bokföring och att de bokförda avskrivningarna motsvarar avdraget som ska göras genom den räkenskapsenliga avskrivningen. För att tillämpa restvärdemetoden krävs däremot inte att dessa krav är uppfyllda. Vidare skiljer sig de båda metoderna åt beträffande hur stora avdrag som medges då något högre avskrivning kan göras enligt den räkenskapsenliga metoden - företag som inte har "ordnad bokföring" får alltså inte använda den mer fördelaktiga metoden som tillåter högre avskrivningstakt.
Dessutom bör uppmärksammas att den avskrivningsmetod som tillämpas ska användas för samtliga inventarier, man kan således inte tillämpa en metod för vissa inventarier och en metod för andra inventarier, utan inventarier behandlas alltid "i klump". Värdeminskningsavdrag för inventarier får, vid räkenskapsenlig avskrivning, enligt huvudregeln göras med högst 30 procent om året. Vid restvärdesmetoden får avskrivningen däremot göras med högst 25 procent per år. Avskrivningen tar sin utgångspunkt i det så kallade avskrivningsunderlaget. Avskrivningsunderlaget utgörs av de delar av anskaffningsutgifterna för samtliga inventarier som ännu inte är kostnadsförda. I takt med att mer och mer kostnadsförs kommer avskrivningsunderlaget alltså att minska. Med anskaffningsutgift menas det pris som betalats för att förvärva ett inventarium och de övriga kostnader som har samband med förvärvet.
Kompletteringsregeln
En tillämpning av räkenskapsenlig avskrivning eller restvärdemetoden innebär att restvärdet (d.v.s. inventariernas värde efter avdraget) aldrig blir noll och därför kan hela anskaffningsutgiften aldrig kostnadsföras. På grund av detta finns en kompletteringsregel som kan användas vid räkenskapsenlig avskrivning. Observera alltså att kompletteringsregeln inte kan tillämpas tillsammans med restvärdemetoden. Om kompletteringsregeln tillämpas kan avskrivning göras med ett så stort belopp att restvärdet inte överstiger anskaffningsvärdet för inventarierna minskat med en årlig avskrivning med 20 procent. För att kunna avgöra vilken metod som medger högsta avskrivning måste man se till vilken metod som ger lägsta utgående balans. Det är den utgående balansen som avgör hur stor avskrivning som får göras. När huvudregeln tillämpas är den lägsta utgående balansen 70 % av avskrivningsunderlaget. Avskrivningsunderlaget utgörs vidare av det ingående restvärdet för året, ökat med årets anskaffningsutgifter. Om kompletteringsregeln istället tillämpas utgörs den utgående balansen av summan av:
80 % av årets anskaffningsutgifter +
60 % av föregående års anskaffningsutgifter +
40 % av anskaffningsutgifterna tredje året före +
20 % av anskaffningsutgifterna fjärde året före beskattningsåret
När kompletteringsregeln tillämpas ska vidare endast sådana inventarier som finns kvar i verksamheten vid årets slut tas med i beräkningen.
Det utgående restvärdet
Det är således det lägsta utgående restvärdet (d.v.s. det värde som inventarierna har efter en avskrivning), enligt huvudregeln och kompletteringsregeln, som utgör den övre gränsen för den maximala avskrivningen. Minst ett belopp av avskrivningsunderlaget som motsvarar utgående restvärde ska finnas kvar för avskrivning nästa år och resten kan skrivas av det aktuella beskattningsåret. Vidare är det möjligt att göra en större avskrivning om det skattemässiga restvärdet skulle vara högre än inventariernas verkliga värde. I sådana fall får ett belopp motsvarande skillnaden mellan det skattemässiga värdet och det verkliga värdet skrivas av. Vidare beaktas inte när under beskattningsåret inventarier har införskaffats, utan avdrag medges ändå för hela året. Dock medges avskrivning endast för sådana inventarier som innehas i verksamheten vid årets utgång.