I många avtal som sluts vore det orimligt för parterna att sätta sig ned och diskutera varje enskild klausul. Genom att istället ha färdiga standardavtal som man tillämpar kan man spara både tid och pengar. Alla som har köpt en mobiltelefon med tillhörande abonnemang vet att säljaren som huvudregel har ett färdigt avtal som man skriver på, ofta utan att läsa det, och att egentligen bara pris och bindningstid diskuteras. Även i avtal mellan näringsidkare förekommer det att parterna vill inkorporera standardavtal för att reglera sina mellanhavanden. I många branscher finns såkallade agreed documents, utformade av företrädare för båda sidor vilket ger dem större legitimitet än standardavtal som upprättats ensidigt av exempelvis ett företag. Även om användandet av standardavtal är både nödvändigt och fördelaktigt kan det medföra problem. Två centrala frågor man ofta får anledning att ställa sig är därför hur ett standardavtal blir en del av avtalet och om klausulerna i ett standardavtal är skäliga.
Föreningen av ett standardavtal med parternas avtal brukar kallas inkorporering. Har ett standardavtal inkorporerats på riktigt sätt kan man regelmässigt anta att det också ska gälla mellan parterna, även om de inte tagit del av alla klausuler i det. I avtal mellan näringsidkare är förstås kraven på att man uppmärksammar klausulerna högre än om ena parten är en konsument.
Inkorporering av standardavtal kan ske på flera olika sätt. Har man rent faktiskt ett avtal till vilket standardavtalet är bilagt och underskrifterna sedan kommer på slutet, kan man med stor säkerhet konstatera att det inkorporerats. Det ska dock uppmärksammas att detta förstås kan bero på övriga omständigheter. Har en av parterna redan utfört sin prestation, exempelvis besiktigat en fastighet eller byggt ett staket, varefter han överlämnar en faktura på vilket standardklausuler är tryckta, blir man troligtvis inte bunden.
Om standardavtalet inte har bilagts kan det ändå anses inkorporerat genom att avtalet refererar till standardavtalet. Fyra frågor bör ställas för att avgöra om en referens räcker. Är avtalet ett sådant där det ofta förekommer standardavtal? Är hänvisningen gjord på ett tillräckligt tydligt sätt? Är standardavtalet enkelt för motparten att ta del av? Är svaret på dessa tre frågor ja, anses standardavtalet regelmässigt ha blivit en del av avtalet.
I praktiken är det kanske inte alltid så lätt att avgöra vad som har diskuterats mellan parterna, exakt när avtalet ingicks mellan dem och vem som har översänt sitt standardavtal till motparten först. Ser man på hur Högsta domstolen vid ett flertal tillfällen löst tvister kring inkorporering av standardavtal kan man dock konstatera att parternas beteende, eller snarare brist på beteende, kan bli utslagsgivande. Passivitet kan medföra att ett standardavtal anses ha blivit en del av avtalet. Även om man alltså har ingått ett avtal kan man inte förhålla sig helt och hållet passiv. Översänder motparten en orderbekräftelse, innan man börjat utbyta prestationer, till vilken han bifogat ett standardavtal är det viktigt att man agerar om man inte vill bli bunden.
Skälighetsbedömningen av villkor i standardavtal skiljer sig inte nämnvärt från den som görs av villkor i vanliga avtal. Det som blir speciellt är dock att klausulerna i ett standardavtal kan vara ensidigt upprättade av den ena parten och inte ha diskuterats. Man ser i ett flertal avgöranden att den ena parten i första hand yrkar att inkorporering inte har skett och i andra hand att det omstridda villkoret ska anses oskäligt. Man kan förvänta sig en större villighet hos en domstol att jämka om ena parten är konsument.