Franchising är en affärsmodell som innebär att en näringsidkare, d.v.s. någon som bedriver näringsverksamhet, får använda någon annans affärsidé eller koncept mot betalning. Den som äger affärsidén brukar kallas för franchisegivare och motparten franchisetagare. Franchising är en affärsmodell som kan användas inom så gott som alla områden inom näringslivet. När det gäller franchising finns det ingen lagreglering gällande avtalsinnehållet. Därför är det upp till parterna själva att bestämma över innehållet. Dock brukar en franchisegivare använda i stort sett identiska avtal med alla sina franchisetagare. Detta beror på att grundtanken med franchising är at det för en kund inte skall vara någon skillnad beroende på vilken affär, restaurang etc. kunden går in i.
Olika former av franchising
Vanligtvis brukar franchising delas upp i tre olika kategorier:
1. Product distrubution franchising
2. Trade name franchising
3. Business trade franchising
Med product distrubution franchising menas att samarbetet främst avser distribution av varor. Franchisingen fungerar som ett samarbete gällande leverans och återförsäljning av varor. Ett exempel på sådan franchising är att svenska bryggerier får köpa rätten att sälja internationella läskedrycker. När en näringsidkare har rätt att bedriva näringsverksamheten under ett visst varumärke föreligger trade name franchising. Det är vanligt att hotellkedjor använder sig av denna form av franchising. Den mest heltäckande franchisingformen är business trade franchising då avtalet gäller ett helt koncept med varor, service och instruktioner gällande driften.
Avtalsinnehåll
Även om det är upp till parterna själva att bestämma vad franchiseavtalet skall innehålla finns det vissa villkor som återfinns i nästan alla franchiseavtal. Det är viktigt att avtalet innehåller en tydlig reglering av parternas skyldigheter respektive rättigheter. Vidare är det vanligt att avtalet innehåller en reglering av det pris franchisetagaren skall betala, i vilket geografiskt område avtalet skall gälla, om någon av eller båda parterna skall iaktta någon sekretess- eller lojalitetsplikt, hur marknadsföringen skall gå till och liknande. Det är fördelaktigt för båda parter om franchiseavtalet reglerar alla frågor som kan uppkomma under samarbetet. Vidare är nästan alla franchiseavtal tidsbegränsade, men parterna bör vara noga när de bestämmer för hur lång tid avtalet skall gälla. Detta så att franchisetagaren verkligen hinner realisera sina planer och vinna framgång på marknaden. Något annat som kan vara värt att uppmärksamma är att det ofta är viktigt att avtalet innehåller någon slags sekretessbestämmelse. Det är nämligen vanligt att franchisegivaren lämnar ut alla sina företagshemligheter och sitt know-how, något som skulle kunna leda till stora skador för franchisegivaren, om franchisetagaren skulle avslöja information.
Franchisegivarens skyldighet att lämna information
Innan ett franchiseavtal ingås skall franchisegivaren skriftligen utlämna behövlig information gällande avtalets innebörd och annat som är av vikt till franchisegivaren. Vad som är behövlig information kan variera och får bedömas utifrån omständigheterna. Vidare krävs att informationen är klar och begriplig, så att franchisetagaren kan ta till sig informationen. Vissa uppgifter har ansetts vara så viktiga att de alltid måste lämnas. Det gäller bland annat en beskrivning av franchiseverksamheten, om franchisegivaren har avtal med andra franchisetagare gällande samma verksamhet, uppgift om ersättning och övriga ekonomiska villkor samt hur lång tid avtalet skall gälla. Om franchisegivaren inte ger ut sådan information kan franchisegivaren åläggas, d.v.s. av domstol tvingas, att göra detta. Åläggandet kan förenas med vite, vilket är ett förutbestämt belopp som skall betalas om åläggandet inte följs.