Ibland blir det fel i samband med pengaöverföringar. Det kan till exempel röra sig om en allt för stor utbetalning från en myndighet till en privatperson eller om en överföring från ett företag till fel mottagare. Det är ofta i något av dessa två avseenden som en utbetalning brister; mottagaren eller summan. Frågan uppstår, oavsett vilken situation som är för handen, vad som skall hända med de överförda medlen. Skall mottagaren få behålla dem eller skall de betalas tillbaka och finns det några parametrar som kan påverka denna bedömning? Denna artikel kommer kortfattat att redogöra för principen om condictio indebiti, som har utarbetats för att komma tillrätta med att det har blivit fel i samband med en pengaöverföring.
Huvudregeln när en felaktig överföring av pengar har ägt rum är förstås att pengarna skall betalas tillbaka. Denna huvudregel får antas bottna i att det har framstått som oskäligt att någon skall kunna göra en vinning på motpartens misstag. Från denna huvudregel görs dock i svensk rätt ett par undantag, främst i de fall då det rör sig om rätt mottagare men en för stor summa pengar. Det handlar i grund och botten om en avvägning i det enskilda fallet, baserad på den i vårt rättssystem starkt stående tillitsprincipen. Kärnan i denna princip är att man i stor utsträckning skall kunna lita på viljeförklaringar från andra. Således kommer frågan att bli om det var godtagbart att som mottagare förlita sig på att den betalning man fick var riktig. Detta avgörs utifrån ett flertal parametrar som nu kommer att beskrivas närmare.
Till att börja med något om god tro, vilket betecknar att man inte har misstänkt att något stod fel till. God tro hos mottagaren, både vid själva mottagandet och därefter, är helt centralt för bedömningen av huruvida en felaktig betalning skall återgå, vilket inte kan vara speciellt överraskande med tanke på tillitsprincipen. Man är inte skyddsvärd om man inte verkligen satte någon tillit till motpartens viljeförklaring. Det bör vara omöjligt att hävda god tro om man som privatperson, vilket ibland uppmärksammas i media, får en enorm insättning i miljardklassen på sitt konto. Huruvida mottagaren har anpassat sig efter betalningen blir förstås också viktigt i sammanhanget. Även om man har mottagit en felaktig utbetalning och varit i god tro kommer en återbetalning inte att vara så betungande om man inte har anpassat sig på något sätt, genom att exempelvis förbruka pengarna.
Nära sammanbundet med frågan om mottagarens goda eller onda tro är utbetalarens och mottagarens agerande och överblick över företagna betalningar. Den som felaktigt överfört pengar till någon annan har ju möjlighet att vidta åtgärder för att meddela betalningsmottagaren om att ett misstag har uppstått. Det gäller dock att agera skyndsamt går det en längre period är det tänkbart att mottagaren förblir i god tro och anpassar sig efter betalningen genom att exempelvis använda pengarna. Man skall dock inte heller glömma att även mottagaren har goda möjligheter att överblicka sitt konto. I detta avseende görs också skillnad beroende på parternas förhållanden. Man kan förstås inte förvänta sig att en vanlig privatperson skall kunna agera lika snabbt som en näringsidkare.
Följande rättsfall sammanfattar och exemplifierar på ett bra sätt synen på de nämnda beståndsdelarna av condictio indebiti-principen. Här hade en bank av misstag gjort en utbetalning till ett företag. HD utgick i sitt resonemang från principen om condictio indebiti och gjorde avvägningen att mottagaren varit mest skyddsvärd, inte minst på grund av att utbetalande bank hade som sysselsättning att företa pengatransaktioner och därför borde stå risken mot godtroende mottagare, särskilt som man inte hade underrättat denne om misstaget.