En av Europadomstolens viktigaste uppgifter är att uttala sig om eventuella kränkningar i enskilda fall, i ljuset av Europakonventionen. Europakonventionen utgör domstolens lagtext och det är denna som domstolen avser att tolka och utveckla genom sin praxis. Domarna fungerar också som vägledning för medlemsstaterna, när de i sin tur behöver tolka konventionstexten. Vad gäller i det enskilda fallet så kan domstolen, i den utsträckning det är nödvändigt, tillskriva kränkt part rätt till ersättning och domstolen har över tid blivit alltmer generös vad gäller den ersättning som medlemsstaten tvingas betala ut till den kränkta parten. Om domstolen tillskriver en ersättning, så anges också en frist inom vilken medlemsstaten skall betala ut ersättningen. I fortsättningen berörs dock de beslut och domar som rör kränkningen i sig och inte ett eventuellt skadestånd.
Vad gäller kränkningen, så är domstolen begränsad till att konstatera om klagandens rättigheter har blivit kränkta eller ej. Domstolen har poängterat att den inte har behörighet att upphäva den nationella lag som medger en kränkning, eller ogiltigförklara den dom varpå kränkningen baseras. Vad gäller den enskilde partens situation kan man tycka att en dom från Europadomstolen inte medför någon radikal förändring. I praktiken är det emellertid så att de flesta medlemsländer är måna om att kompensera den förfördelade parten och upphöra med kränkningen. Medlemsstaterna har, enligt Europakonventionen, en skyldighet att rätta sig efter de slutgiltiga domar som domstolen meddelar. Verkställigheten av domen övervakas av den så kallade ministerkommittén.
Det finns dock medlemsstater som inte har något större intresse av att rätta sig efter Europadomstolens domar och domstolen har i dagsläget ingen större möjlighet att tvinga dessa medlemsstater att upphöra med sitt kränkande beteende. Att vissa medlemsstater väljer att inte respektera de beslut och domar som Europadomstolen meddelar beror på ett antal faktorer. För det första så har medlemsstaten fullständig frihet att välja hur den skall rätta sig efter domen eller beslutet. Eftersom Europadomstolen inte har någon möjlighet att upphäva nationell reglering, kan medlemsstaten även fortsättningsvis använda sig av denna. Domstolen har dock i mycket speciella fall påtalat hur en medlemsstat skall agera för att rätta sig efter en dom. I detta fall var det fråga om att en medlemsstat skulle försätta den kränkte, och den vinnande, parten på fri fot i princip omedelbart.
En annan viktig omständighet är att Europadomstolen inte förfogar över tvångsmedel för att förmå medlemsländerna att rätta sig efter beslut och domar. Det är, som nämndes ovan, ministerkommittén som är ansvarig för övervakning av medlemsländerna för att driva dem till att verkställa besluten eller domarna. Det är dock en övervakning som inte medför några större konsekvenser för medlemsstaterna. Det skall emellertid påpekas att de medlemsländer som inte är villiga att verkställa domstolens beslut och domar är mycket få till antalet. Majoriteten av medlemsländerna är måna om att agera i enlighet med domstolens beslut och domar samt i enlighet med konventionstexten. Genom att göra detta, och aktivt kämpa för sina medborgares fri- och rättigheter, vill man bli förknippad med demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna.