Internationell rätt är ett system av internationella lagar och överenskommelser mellan länder. Det är ett unikt system, på det sättet att det har en horisontell struktur; det vill säga att reglerna gäller mellan länder och inte mellan enskilda medborgare. I huvudsak anser man att internationell rätt har två adressater: stater och mellanstatliga organisationer. Internationell rätt delas i sin tur in i två delar: folkrätt (eng. public international law, fr. droit international public) och internationell privaträtt. Folkrätten behandlar den offentliga delen medan internationell privaträtt behandlar den privata.
Folkrätt
Folkrätten handlar förenklat om förhållningsregler mellan stater och internationella organisationer. Den slår fast hur aktörerna skall samarbeta samt vad som är tillåtet och otillåtet i händelse av en konflikt. En viktig mekanism som bidrar till systemets funktion är att staterna har ett intresse av att sådana förhållningsregler finns. Staterna behöver kunna räkna ut hur en annan stat kommer att agera och de är då också villiga att avstå från en del av sin suveränitet för att få den säkerheten.
Folkrätten styrs av internationella avtal och sedvänja. Tolkningen sker med hjälp av konventionstexter, internationell sedvänja, allmänna rättsgrundsatser och i sista hand genom praxis och doktrin. Vad gäller den internationella sedvänjan karaktäriseras den av att den är bindande för alla stater, oavsett om staterna har ratificerat texten där regeln ifråga finns. Den internationella sedvänjan uppstår genom att merparten av världens länder handlar på ett visst sätt. Dessa handlingar måste pågå under en lång tid för att sedan bli tillämpade som lagar. Man använder sig av två kriterier för att etablera om det finns sedvänja:
Opinio juris: Det är ett subjektivt kriterium och översätts fritt med staters åsikt. Länderna handlar på ett visst sätt, eftersom de anser att deras handling är lagenlig och att de anser sig vara juridiskt bundna av dessa regler.
Usus: Detta är det objektiva kriteriet som bekräftar opinio juris och utgör ländernas handlingar. Ländernas handlingar bedöms utifrån officiella uttalanden och faktiska agerande.
Normalt sett är länderna bundna först när de har undertecknat och ratificerat ett internationellt avtal, men (såsom vi har sett för sedvanerättens del) finns det vissa regler som gäller för alla, oberoende av underskrift och ratifikation. Dessa regler kallas för jus cogens (ett slags tvingande rätt) och omfattar bland annat förbudet mot tortyr, folkmord och användningen av kemiska vapen. Dessa förbud kan alltså inget land avtala bort, de är absoluta.
En annan viktig komponent inom folkrätten är den humanitära rätten (även benämnd krigets lagar). Den baseras på avtal mellan länder om vilka regler som ska gälla i händelse av väpnade konflikter. Reglerna, som finns i de fyra Genèvekonventionerna från 1949, handlar bl.a. om att skydda civila i så lång utsträckning som möjligt. Den första Genèvekonventionen behandlar hur man ska skydda sårade och sjuka på stridsfältet, den andra konventionen handlar om att skydda sårade, sjuka och skeppsbrutna vid strider till havs, den tredje Genèvekonventionen avser att skydda krigsfångar och den fjärde skall skydda ickekombattanterna, d.v.s. civilbefolkningen.
Internationell privaträtt
Internationell privaträtt handlar om regler tillämpade på enskilda i deras internationella kontakter. Man kan säga att det som skiljer internationella privaträttsliga regler från nationella regler är att parterna befinner i ett internationellt sammanhang; i olika länder. Där är däremot inte såsom i folkrätten att internationell privaträtt består av en mängd internationellt gångbara regelsamlingar. Varje land har sina egna regler som det har antagit för internationella aktörers relationer. Det som reglerna svarar på är vilket lands lagar som ska tillämpas, vilken domstol som är behörig i händelse av en tvist och hur beslut ska verkställas och följas. Det skall däremot noteras att inte alla länders internationella privaträtt är så utförliga; till exempel så behandlar portugisisk och tysk internationell privaträtt bara lagvalsregler och inte hur beslut skall verkställas och följas.
Det finns en del internationella regelsamlingar på privaträttens område; dessa kallas för kollisionsregler eller lagvalsregler. Bland annat så finns den så kallade Rom II-förordningen som började tillämpas den 11 januari 2009. Den berör till exempel kollisionsregler för produktansvar, miljöskador, intrång i immaterialrätter, otillbörlig konkurrens samt kollektiva stridsåtgärder på arbetsmarknaden.
Enligt svensk internationell privaträtt skall talan väckas i den domstol där svaranden, d.v.s. den som talan väcks mot, bor. Det finns dock ett antal undantag till regeln. I fråga om avtal väcks normalt talan i den domstol där avtalet förpliktelse skall uppfyllas. Gäller det till exempel ett avtal om biltillverkning är det den domstol närmast den ort där bilen tillverkas. Sedan vid underhållskyldighet väcks talan generellt sett där den underhållsskyldige är bosatt. Vid utomkontraktuella skadestånd väcks skadeståndstalan vid den domstol i den stad som skadan har inträffat.