För de stater som har antagit Europakonventionen blir möjligheten till en prövning i Europadomstolen som en förlängning av den nationella domstolsprocessen. Detta innebär att såväl enskilda medborgare som företag har möjlighet att vända sig till Europadomstolen om de är missnöjda med utgången i den nationella domstolen. Med anledning av att Europakonventionen tillämpas av ett stort antal europeiska länder måste det finnas särskilda kriterier för enskilda att väcka talan i Europadomstolen. Annars skulle det stora antalet ansökningar omöjliggöra en effektiv och rättvis behandling av varje enskilt fall.
Europadomstolen kräver av denna anledning att alla nationella rättsmedel skall vara uttömda innan möjlighet ges till prövning i domstolen. Förutom att undvika ett överväldigande antal ansökningar, avser bestämmelsen också att understryka den subsidiaritetsprincip som gäller. Enligt subsidiaritetsprincipen är det nämligen medlemsstaterna, de som har skrivit under och tillämpar Europakonventionen, som har den bästa möjligheten att tillämpa konventionstexten. Medlemsstaterna befinner sig närmast sina medborgare och vet vilka rättigheter och skyldigheter som tillkommer dessa. Därför måste medlemsstaterna också få chansen att tillämpa Europakonventionen i en nationell process innan landet ställs inför rätta i Europadomstolen. Dessutom krävs det att talan väcks senast sex månader från den dag då det slutgiltiga beslutet meddelades, ofta avses med detta ett beslut från Högsta domstolen eller Högsta förvaltningsdomstolen.
Vad som menas med att alla nationella rättsmedel skall vara uttömda kan komma att vålla tolkningssvårigheter. Det handlar inte om att väcka talan i alla möjliga och omöjliga instanser och myndigheter, utan om att koncentrera sina krafter på de rättsmedel som är effektiva och tillräckliga. Det är endast sådana rättsmedel som på ett effektivt och tillfredställande sätt kan undanröja grunden för klagandens talan. Detta innebär då att ett beslut som endast mildrar effekterna av en kränkning, utan att kränkningen i sig upphör, inte kvalificerar sig som ett effektivt rättsmedel. Vidare utgör inte en prövning i en domstol som inte kan lämna ett verkställbart beslut ett uttömmande av ett effektivt rättsmedel. Med detta utesluts beslut som endast är konsultativa.
I ljuset av detta kan man fråga sig om ett överklagande till Högsta domstolen eller Högsta förvaltningsdomstolen är nödvändigt för att ha uttömt de nationella rättsmedlen. I praktiken kan det vara tämligen svårt att få sin sak prövad av den högsta instansen, eftersom det krävs ett prövningstillstånd. Europadomstolen har tagit ställning i frågan och konstaterar att överklagan i högsta instans krävs innan man får möjlighet att vända sig till Europadomstolen. Detta gäller även om frågan inte kan prövas i egentlig mening, för att prövningstillstånd inte meddelas. Det skall i sammanhanget nämnas att Europadomstolen kan ge dispens från skyldigheten att uttömma nationella rättsmedel i vissa fall. Detta gäller i första hand för svåra fall av tortyr, där den klagande med svårighet kan uppfylla kravet på nationell process. Detsamma gäller för situationer då den klagandes talan vid något skede i processen har övertagits av till exempel en förening, som på ett mer effektivt sätt kan föra den klagandes talan.
Ett annat viktigt krav att tänka på är att klaganden måste hänvisa till Europakonventionen på något sätt. Eftersom Europadomstolen använder konventionstexten som en primär rättskälla, är det också på denna som talan skall baseras. Domstolen har genom sina rättsfall klargjort att klaganden inte behöver åberopa den artikel som är tillämplig på hans eller hennes situation. Det räcker istället om klaganden åberopar den nationella bestämmelse som motsvaras av en bestämmelse i Europakonventionen. Europadomstolen ansåg att kravet på en precis hänvisning till en artikel i konventionstexten kunde verka orättvist gentemot en klagande som saknade kunskap i konventionens artiklar.