Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna har sitt säte i Strasbourg, Frankrike. Det är mycket viktigt att inte blanda ihop denna domstol med EU-domstolen. Trots att namnen är tämligen lika, så är EU-domstolen en av Europeiska unionens institutioner medan Europadomstolen är en särskild institution som inte är knuten till EU. Europadomstolen baseras istället på bestämmelser som finns i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och utgör en del av Europarådet. För att undvika missförstånd även här, skall det poängteras att Europarådet är en europeisk organisation med huvudsakligt syfte att tillförsäkra skydd för våra mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Europarådet har sina egna medlemsländer, som för övrigt omfattar nästan samtliga länder inom Europa, och skall skiljas från såväl Europeiska rådet som Europeiska unionens råd som båda utgör institutioner inom EU.
Europadomstolen skapades den 4 november 1950; ett drygt år efter att man hade grundat Europarådet. Syftet med Europadomstolen har varit att vara vägledande för medlemsländerna i tolkningen av Europakonventionen. Europarådets medlemsländer åtar sig nämligen att följa bestämmelserna i Europakonventionen som bland annat tar upp rätten till en rättvis rättegång, yttrandefrihet, rätten till privatliv etc. Om en medborgare i ett medlemsland anser att hans eller hennes rättigheter inte har tillförsäkrats av medlemslandet, så är det möjligt att vända sig till Europadomstolen för att söka upprättelse. Denna möjlighet är oerhörd viktig för att Europakonventionen skall vara effektiv och inte enbart existera på papper. Europadomstolens roll har i detta avseende varit mycket framåtsträvande, eftersom den genom åren har utvidgat tolkningen av Europakonventionens bestämmelser till fördel för den enskilda medborgaren. Denna utveckling har också inneburit att själva konventionstexten inte har behövts uppdateras i någon större utsträckning eftersom vikt har fästs vid dess tolkning och inte enbart dess ordalydelse.
Det uppställs ett antal villkor i Europakonventionen gällande möjligheten att låta Europadomstolen ta upp ett mål. Eftersom det finns ett stort antal medlemsländer i Europarådet, där varje medlemsstats medborgare har rätt att klaga till domstolen, så ställer man upp vissa praktiska krav i syfte att minska på domstolens arbetsbörda. Det i särklass viktigaste kravet är att alla nationella rättsmedel skall vara uttömda innan man kan klaga till Europadomstolen. I praktiken innebär detta att den enskilda medborgaren först skall klaga inför nationell domstol, innan samma klagomål kan tas upp av Europadomstolen. Vidare tar domstolen inte upp fall som kommer från anonyma personer; den som klagar måste alltså alltid ge sig själv till känna. Här kan också inflikas att det inte bara är enskilda medborgare som har rätt att klaga till Europadomstolen. Klagorätten tillkommer också grupper av enskilda samt icke-statliga organisationer. Det skall också sägas att det är möjligt för en medlemsstat att påpeka att en annan medlemsstat bryter mot konventionens bestämmelser.
Europadomstolen tar inte upp fall som är väsentligen detsamma som ett fall som redan har prövats av domstolen eller redan har hänskjutits till internationell undersökning eller reglering i annan form och som inte innehåller nya relevanta upplysningar. Bestämmelsen syftar helt enkelt till att undvika dubbelarbete och dubbelbestraffning samt möjliggöra en konsekvent behandling av varje enskilt fall.
Vad gäller Europadomstolens sammansättning kan sägas att det finns en domare från varje medlemsland. För att bli domare i Europadomstolen krävs det bland annat att man är moraliskt oklanderlig och att man antingen skall uppfylla de villkor som ställs för utnämning till högre domarämbeten eller vara rättslärd med erkänd kompetens. Det är viktigt att notera att domarna skall vara opartiska och oavhängiga. I enlighet med detta krav är det förbjudet att åta sig uppdrag vid sidan av domaruppdraget, som kan rubba denna opartiskhet och oavhängighet. Det är upp till domstolen att avgöra hur denna bestämmelse skall tillämpas och tolkas.