Traditionsprincipen är en sakrättslig princip inom juridiken och har, sitt namn till trots, inte något att göra med sedvanor. Ordet tradition syftar istället på ordet tradera som betyder att utbyta något eller handla med något. Ordet tradera som ett substantiv blir alltså tradition och innebär ett överlämnande av föremålet. Utgångspunkten är alltså att traditionen är genomförd först när köparen har fått besittning över det köpta objektet. Denna regel finns inte lagstadgad i svensk lagstiftning, utan tillämpningen sker i dess egenskap av rättslig princip.
Traditionsprincipen har en stor betydelse i sakrättsliga sammanhang, eftersom man genom traditionsprincipen har möjlighet att sluta sig till vem som har bättre rätt till en viss vara. Normalt sett så skall konflikter om bättre rätt inte uppkomma, eftersom var och en vet vilken rätt de har till ett visst objekt. Problem kan uppstå då en tredje person gör gällande en rätt till samma objekt. Om vi tänker oss att A har köpt en bil av B och båda är införstådda med sina respektive rättigheter och skyldigheter i förhållande till bilen. Anta vidare att B, det vill säga säljaren, har ekonomiska svårigheter; han har stora skulder och ett antal fordringsägare. Fordringsägare är helt enkelt de som har ett krav på att B skall betala sin skuld till dem. B kan, till följd av sin ekonomiska situation inte betala sina fordringsägare med det han äger. Tillgångarna räcker helt enkelt inte till. I det fallet, så finns det en risk att fordringsägaren säger sig ha rätt till bilen som B har sålt till A. Detta skapar givetvis problem för A, eftersom han inte är eller bör bli inblandad i B:s prekära ekonomiska situation. Om bilen i det fallet inte är traderad, det vill säga att bilen fortfarande finns hos B, så kan det finnas en risk för att köpare A inte har ett sakrättsligt skydd för sin nyköpta bil.
Med hänsyn till den komplexitet som råder inom detta rättsområde är det svårt att ge ett allmängiltigt svar på fråga om vem som har bättre rätt. Man behöver i sammanhanget ställa sig frågan om säljaren B, som fortfarande har bilen i sin besittning, har rådighet över den. Med andra ord, kan han använda bilen på samma sätt som han har kunnat innan han sålde den vidare. Om säljarens rådighet inte är avskuren och han har samma möjlighet att nyttja bilen, så kan detta tala för att någon tradition inte har gjorts. I förlängningen kan det innebära att köparen inte har bättre rätt till bilen och att B:s fordringsägare kan ta bilen i anspråk.
Grundtanken med traditionsprincipen är alltså att äganderättens övergång skall markeras med en fysisk övergång av det köpta objektet. Köparen skall med andra ord få saken i sina händer. Detta är ett mycket gammalt förhållningssätt, som kan spåras tillbaka till den romerska rätten. Traditionsprincipen har stor aktualitet än idag. Kanske är det till och med så att traditionsprincipen är viktigare idag, när vi bedriver handel på de mest okonventionella sätt vi kan tänka oss. Handel under romarnas tid bedrevs nog under tämligen enkla förhållanden. Pengar gavs i utbyte mot varan och avtalsparterna gick skilda vägar. Så enkel är ofta verkligheten inte idag. Varan som vi köper kan mycket väl befinna sig i säljarens, eller till och med tredje mans, besittning. I sakrättsliga sammanhang är det därför idag mer problematiskt att avgöra vem som har bättre rätt till saken.