Eftersom ordet egendom kan omfatta ganska många saker delas egendom rättsligt sett in i olika egendomsslag. Man skulle kunna fråga sig varför det ens är nödvändigt att göra denna särskiljning. Detta beror på att reglerna för lös respektive fast egendom i många fall skiljer sig åt. Ett vanligt förekommande exempel är att avtal som rör fast egendom måste vara skriftliga. Om ett muntligt avtal har ingåtts där föremålet för avtalet är en fastighet, så blir avtalet därför ogiltigt. En första uppdelning brukar göras mellan det man kallar för fast och lös egendom. Fast egendom definieras i lagtexten som jord. Det som man kallar för fastigheter betyder, i ett juridiskt sammanhang, ett stycke indelat jord. Till fastigheten räknar man sedan byggnader och andra anläggningar som finns på fastigheten för stadigvarande bruk. Förutom fastigheter så låter man även fastighetstillbehör, byggnadstillbehör och industritillbehör utgöra fast egendom. Fast egendom brukar ofta vara det som man inte kan, eller svårligen kan, flytta på. Den andra stora kategorin av egendomsslag utgörs av lös egendom, där det finns desto fler underkategorier. En utgångspunkt brukar vara att det som inte går att placera under kategorin fast egendom, hänförs till lös egendom. Exempel på lös egendom är lösöre (det vill säga saker som är lösa; till skillnad från en fastighet), värdepapper, nyttjanderätter, andelsrätter, fartyg, immateriella rättigheter (såsom pant, varumärken och upphovsrätt) samt finansiella instrument. Dessutom brukar man till denna kategori räkna byggnader som finns på någon annans mark. Som nämndes ovan, så ingick i benämningen fastighet byggnader och andra anläggning som finns för stadigvarande bruk. Detta förutsätter dock att det är samma ägare på såväl tomt som byggnad. Skulle någon uppföra en byggnad på någon annans tomt, kommer byggnaden därför att betraktas som lös egendom. Till exempel så utgör bostadsrätter lös egendom.