På det köprättsliga området kan man se likheter i hur standardavtalen är strukturerade. Bestämmelserna är ofta strukturerade så att de följer hur ett köp ser ut och går till, så bestämmelser som är av betydelse i ett inledande skede av ett avtalsingående presenteras alltså ofta först. Sådana bestämmelser kan handla om exempelvis produktinformation och ritningar. Efter det brukar det följa regler kring själva leveransen och vad som gäller vid försening och vem som bär ansvaret.
Inledningsvis brukar det finnas en bestämmelse om tillämplighet, alltså en text som talar om i vilka situationer standardavtalet ska vara tillämpligt och kanske även vilka som kan vara parter. Krav på skriftform brukar också tas upp högt upp i avtalet, det är mycket vanligt att ett krav på skriftform finns intaget i standardavtalet. Saknas ett sådant krav blir bevisfrågan naturligtvis väsentligt mycket mer komplicerad vid en eventuell tvist. Bestämmelser om leverans följer vanligtvis därefter och i anslutning därtill hittar man regler om vad som skall gälla vid försening, alltså om säljaren av någon anledning levererar varan för sent och den inte når köparen inom avtalad tid. Därefter följer vanligtvis bestämmelser om betalning, exempelvis vid vilken tidpunkt betalning skall ske och vad som skall gälla vid betalningsförsummelse, alltså om köparen av någon anledning inte betalar alls eller inte gör det inom den tid man avtalat. Även bestämmelser om äganderätts-eller återtagandeförbehåll brukar skrivas in i anknytning till bestämmelserna om betalning.
När man tagit upp ovanstående kommer man till nästa avsnitt i standardavtalet, nämligen avsnittet där säljgarantier och säljarens ansvar för fel behandlas. När man reglerat allt som behövs gällande utväxlingen av parternas prestationer, tar man upp befrielsegrunder (force majeure). Force majeure är händelser som kan ske utom ens makt eller kontroll, såsom naturkatastrofer. Säljare friskriver sig ofta från force majeure-händelser, det vill säga att de inte bär något ansvar under sådana förhållanden. Viktigt att notera är att i standardavtalen på köprättens område menar man med befrielsegrund att en förlängning av leveranstiden medges, alltså att det inte innebär att säljaren gör sig skyldig till avtalsbrott när han levererar varan för sent på grund av en force majeure-händelse. Man menar alltså vanligtvis inte i de sammanhangen att en sådan befrielsegrund innebär befrielse från skadestånd. Det kan vara lite krångligt att förstå, eftersom bestämmelser om befrielsegrunder ofta tas upp i slutet av standardavtalet, istället för i direkt anslutning till de bestämmelser som det har samband med. Emellertid finns det hänvisningar i de relevanta bestämmelserna, som alltså hänvisar till de avslutande bestämmelserna om force majeure. Det är därför av stor vikt att man läser avtalet mycket noggrant för att inte missa sådana hänvisningar.
Det finns ett problem med hard and fast rules i standardavtalen. Vad man menar när man talar om hard and fast rules är preciserade bestämmelser, alltså bestämmelser som tydligt skall ange vad som gäller. Problemet är att de två begreppen, skälighet och förutsebarhet ofta inte går ihop. Man måste vara beredd att acceptera att det finns en risk att en tillämpning av en bestämmelse ibland kan medföra ett oskäligt resultat om man vill uppnå maximal förutsebarhet. Styrs bedömningen istället tvärtom av vad som anses skäligt, blir det svårt att förutse utfallet i förväg.
Något som kan vara viktigt att noggrant titta på och noga att överväga är sådana bestämmelser som på olika sätt innebär begränsningar av det legala ansvaret. Det skulle exempelvis kunna vara att man uttryckligen skriver ut ett visst belopp eller en viss procentsats som skall gälla som skadestånd eller liknande. I standardavtalet brukar det markeras med en streckad linje, där parterna alltså själva kan fylla i vad de avtalat om. Så länge det gäller dispositiv rätt finns det inga hinder för parterna i det enskilda fallet att avtala om något annat än vad lagen påbjuder. Däremot kan det vara bra att vara lite extra uppmärksam på sådana bestämmelser som innebär långtgående friskrivningar från ansvar.