Dispositiv lagstiftning innebär att man kan avtala bort lagen. Man kan alltså avtala om något utan att lagen hindrar avtalets giltighet. Om man däremot väljer att inte avtala om något så gäller det som står i lagen. Motsatsen till dispositiv lagstiftning är tvingande lagstiftning. Där finns inget utrymme att avtala om något annat än vad som sägs i lagen. Alltså gäller det som står i lagen, oavsett om man avtalat om något annat. På köprättens område finns såväl dispositiv som tvingande lagstiftning, men här skall de delar där lagstiftningen är dispositiv behandlas. Parterna har alltså i dessa delar en avtalsfrihet, en möjlighet att utforma avtalet på det sätt de anser lämpligt.
När parter i ett köpeavtal väljer att utnyttja möjligheten att avtala fritt om vad som skall gälla är det oftast frågorna om vad, när, var och hur som man fokuserar på. Alltså precisering av köpeobjektet, vilken vara/vilka varor det rör sig om (vad), när avlämning och betalning skall ske (när), var betalning skall ske och var varan skall avlämnas eller hämtas (var). De frågor som går under rubriken hur är flera. De går in i de övriga områdena som regleras. Man avtalar exempelvis kanske om hur betalning skall ske, kanske vilket betalningsätt och så vidare. Utöver de ovan beskrivna frågorna brukar avtalande parter inte avtala om vad som i övrigt skall gälla, exempelvis vad som skall gälla i händelse av avtalsbrott. Vanligt är att parterna på ett eller annat sätt hänvisar till ett tillämpligt standardavtal. De där tillämpliga bestämmelserna gäller alltså i de frågor som parterna inte själva avtalat om. Hänvisningen till standardavtal skall göras i samband med ingåendet av köpeavtalet.
Handelsbruk är en annan sak som kan gå före lagen, i de fall lagen är dispositiv. Handelsbruk är helt enkelt regler som etablerats på marknaden, utan att nödvändigtvis ha något stöd i lag. Ett visst sätt att handla har fungerat tidigare och då väljer man att fortsätta att handla på det viset. För att handelsbruk skall gå före dispositiv lagstiftning krävs dock att handelsbruket vunnit tillräcklig geografisk spridning och stadga. Under 1900-talet har användandet av standardavtal utvecklats väldigt mycket och omfattar idag praktiskt taget alla centrala avtalstyper och det har medfört att handelsbruket inte tar lika stort utrymme, åtminstone inte inom landet. När det rör sig om internationella köpeavtal däremot så spelar handelsbruket fortfarande en stor roll.
Syftet med den dispositiva lagstiftningen är ganska vidsträckt. Primärt fyller den naturligtvis en utfyllande funktion, i de fall då parterna inte avtalat om något särskilt och standardavtalet inte heller täcker situationen fullt ut. Men den utgör också en viktig utgångspunkt för utformningen av standardavtal och är en väldigt viktig grund när parter väljer att reglera vissa saker i ett avtal utanför lagen. De dispositiva reglera underlättar alltså väldigt mycket, att de finns för med sig att parterna endast behöver avtala om sådant där de önskar en annan regel eller lösning än den som påbjuds i den dispositiva lagen. På så vis behöver avtalen inte bli onödigt omfattande och dessutom behöver man inte oroa sig för att inte ha fått med allt i avtalet, då lagen täcker upp för de situationerna. Den dispositiva lagstiftningen har också en normerande verkan på så vis att den många gånger påverkar tillämpningen och även tolkningen av det enskilda köpeavtalet.