Rättspsykiatrisk vård samt vård av missbrukare


I samband med lagstiftningen rörande vilka gärningar som utgör brott anges också vilket straff som huvudsakligen kommer ifråga ifall en person begått ett visst brott. Det allra vanligaste är att det stadgas böter som påföljd för mindre allvarliga brott samt fängelse vad gäller grövre brott. När en person döms i domstol för att ha begått ett brott tar dock domstolen hänsyn till omständigheterna i den aktuella situationen och kan därmed komma att utdöma alternativa påföljder, såsom villkorlig dom eller skyddstillsyn. Vid domstolens bedömning av vilken påföljd som är mest lämplig tas särskilt hänsyn till gärningsmannens person och livssituation. Förhållanden som i stor grad kan inverka på valet av påföljd är bland annat ifall gärningsmannen är väldigt ung, ifall gärningsmannen är drabbad av någon form av missbruk eller ifall denne lider av en psykisk sjukdom. Här nedan skall fokuseras just på den inverkan som psykisk sjukdom eller missbruksproblematik hos gärningsmannen har på valet av påföljd.

För det första skall nämnas att det faktum att en gärningsman lider av en allvarlig psykisk störning i sig kan ses som en förmildrande omständighet vid bedömningen det begångna brottets straffvärde, vilket kan resultera i att ett mildare straff än vad som är stadgat döms ut. Detta förutsatt att den allvarliga psykiska störningen medfört att gärningsmannen ”haft nedsatt förmåga att inse gärningens innebörd eller att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt”. Även ifall gärningsmannen haft en nedsatt förmåga att kontrollera sitt agerande på grund av lindrigare former av psykiska störningar, stark sinnesrörelse eller liknande kan det innebära en förmildrande omständighet.

Under vissa, väldigt speciella, omständigheter kan det faktum att en gärningsman led av en allvarlig psykisk störning vid tidpunkten då ett brott begicks innebära att gärningsmannen inte bedöms ha haft tillräckligt uppsåt till brottet och därmed inte kan dömas för att ha begått gärningen. Denna situation är dock väldigt ovanlig. Att gärningsmannen led av en allvarlig psykisk störning, antingen vid tidpunkten för brottet och/eller vid tidpunkten för rättegången, kan emellertid få vissa andra konsekvenser. Det finns en huvudregel som stadgar att ifall en person begått ett brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning, så bör fängelse inte utdömas som påföljd för brottet. Även ifall brottet ifråga var av ett allvarligt slag bör fängelse som grundprincip undvikas, såvida det inte finns synnerliga skäl som talar för fängelse. Som synnerliga skäl vilka, trots gärningsmannens allvarliga psykiska störning, talar för fängelse kan bland annat nämnas att det aktuella brottet har ett högt straffvärde, att gärningsmannen vid rättegången inte längre har något större behov av psykiatrisk vård samt att gärningsmannen själv bidragit till den allvarliga psykiska störning som denne led av vid tillfället för brottet (exempelvis genom alkoholintag eller liknande). Vidare skall nämnas att det även finns en regel som uttryckligen förbjuder att en gärningsman döms till fängelse i vissa särskilda fall. Detta gäller om gärningsmannen, på grund av sin allvarliga psykiska störning, saknade förmåga att inse den brottsliga gärningens innebörd alternativt saknade förmåga att anpassa sitt agerande efter en dylik insikt. Från regeln om fängelseförbud undantas dock fall där gärningsmannen själv orsakat sin bristfälliga förmåga, genom exempelvis alkoholintag eller motsvarande.

Ifall en gärningsman led av en allvarlig psykisk störning vid tidpunkten då brottet begicks samt alltjämt lider av en allvarlig psykisk störning vid rättegången, är det som huvudregel så att gärningsmannen som påföljd döms till rättspsykiatrisk vård. I sådana fall kan domstolen också bestämma att så kallad särskild utskrivningsprövning skall gälla i samband med den rättspsykiatriska vården – detta förutsätter dock att det finns anledning att anta att den dömde även i framtiden riskerar att begå allvarliga brott på grund av sin psykiska störning. Också ifall en gärningsman lider av en allvarlig psykisk störning vid tidpunkten för rättegången, men ej gjorde så vid tidpunkten för brottet, kan denne komma att dömas till rättspsykiatrisk vård. Är situationen emellertid sådan att gärningsmannen vid tidpunkten för brottet led av en allvarlig psykisk störning, men inte gör det vid rättegången, är det inte möjligt att döma till rättspsykiatrisk vård. Detta huvudsakligen eftersom gärningsmannen därmed inte längre anses ha ett tillräckligt behov av psykiatrisk vård. I dylika situationer kan resultatet därför emellanåt bli att gärningsmannen döms för att ha begått brottet ifråga, men att det inte är möjligt att döma gärningsmannen till någon påföljd alls. Detta kan till exempel bli fallet i somliga situationer då regeln om fängelseförbud på grund av allvarlig psykisk störning gäller. Avslutningsvis skall också nämnas att rättspsykiatrisk vård ibland kan komma att kombineras med andra påföljder.

När det gäller brott begångna av en gärningsman som lider av missbruksproblem kan det under vissa omständigheter bli aktuellt att överlämna denne till så kallad särskild vård enligt den speciella lagstiftning som finns rörande vård av missbrukare. Det handlar då främst om tvångsvård, vilket förstås endast blir aktuellt i väldigt allvarliga fall av missbruk där gärningsmannen genom sitt missbruk utsätter sig själv eller andra för stora risker. Tvångsvård på grund av missbruksproblem varar vanligen under så lång tid som krävs för att syftet med vården skall uppnås (att personen skall bli fri från sitt missbruk), men som huvudregel pågår tvångsvård maximalt under sex månader. För att missbruksvård skall bli aktuellt istället för någon annan påföljd krävs som grundprincip att det begångna brottet inte är av ett alltför allvarligt slag. Ifall det rör sig om något mer allvarliga brott, eller ifall gärningsmannens missbruk inte är tillräckligt allvarligt för att tvångsvård skall komma ifråga, anses det ofta lämpligt att utdöma skyddstillsyn som påföljd. Skyddstillsynen villkoras då med en behandlingsplan som gärningsmannen måste följa på överenskommet sätt.

Bläddra bland juridiska artiklar