Rättspsykiatrisk undersökning och rättspsykiatrisk vård i praktiken


I vissa fall kan en person som begått ett brott komma att dömas till rättspsykiatrisk vård. Det måste då vara fråga om ett brott där fängelse vanligtvis förekommer i straffskalan; rättspsykiatrisk vård kommer alltså inte ifråga ifall det brott som gärningsmannen begått är av ett mer lindrigt slag och normalt sett endast resulterar i påföljden böter. Detta bland annat eftersom rättspsykiatrisk vård framförallt sker i form av tvångsvård och är förknippat med frihetsberövande. En annan förutsättning för att rättspsykiatrisk vård skall anses som en lämplig påföljd är förstås att det kan anses nödvändigt att gärningsmannen är intagen för psykiatrisk vård, med beaktande inte bara av gärningsmannens psykiska tillstånd utan även av dennes personliga förhållanden i övrigt. Förutsatt att dessa grundförutsättningar är uppfyllda, så finns det ett par olika situationer då rättspsykiatrisk vård kan bli aktuellt som påföljd. För det första kan en gärningsman komma att dömas till rättspsykiatrisk vård ifall denne lider av en allvarlig psykisk störning vid tidpunkten för rättegången rörande det begångna brottet, men inte led av någon allvarlig psykisk störning vid tidpunkten för brottet. För det andra kan rättspsykiatrisk vård komma ifråga om gärningsmannen lider av en allvarlig psykisk störning under rättegången och även led av en allvarlig psykisk störning då brottet begicks. Skulle gärningsmannen ha lidit av en allvarlig psykisk störning vid tidpunkten för brottet, men inte längre gör så under rättegången kan dock rättspsykiatrisk vård inte komma ifråga som påföljd (då finns det nämligen inte längre ett tillräckligt behov av psykiatrisk vård).

Hur kommer man då fram till huruvida rättspsykiatrisk vård är en lämplig påföljd för en viss gärningsman, på grund av dennes psykiska tillstånd och övriga omständigheter? Misstänker man av någon anledning att en gärningsman led av en allvarlig psykisk störning vid tidpunkten för brottet och/eller lider av en sådan störning vid tidpunkten för rättegången så bör gärningsmannens psykiska tillstånd utredas. Initialt kan en så kallad § 7-undersökning göras (ibland även kallat en liten sinnesundersökning). En läkare bedömer då gärningsmannens psykiska tillstånd efter en kortare undersökning. En § 7-undersökning kan komma att ske vid lite olika tidpunkter under en rättsprocess, bland annat beroende på vad som framkommer rörande den misstänkte gärningsmannens personliga förhållanden. Anser den läkare som genomför § 7-undersökningen att det är sannolikt att gärningsmannen led/lider av en allvarlig psykisk störning, eller att det åtminstone finns skäl att genomföra en mer grundlig undersökning av gärningsmannens psykiska tillstånd, så kan läkaren rekommendera att en mer omfattande rättspsykiatrisk undersökning bör ske. En sådan rättspsykiatrisk undersökning kan komma att ske även utan att en § 7-undersökning skett först, ifall domstolen beslutar om det. Det finns emellertid vissa villkor som måste vara uppfyllda för att en rättspsykiatrisk undersökning skall kunna ske. För det första måste brottet som gärningsmannen misstänks för ha fängelse i straffskalan. För det andra måste det vara så att gärningsmannen antingen erkänt att denne begått brottet ifråga eller att domstolen anser att det under rättegången blivit klarlagt att gärningsmannen verkligen är skyldig till brottet (och att gärningsmannen i den kommande domen alltså kommer att fällas för att ha begått brottet). En rättspsykiatrisk undersökning är, som nämnts, alltså en mer grundlig läkarundersökning än en § 7-undersökning och pågår under en längre tid. I vissa fall kan den rättspsykiatriska undersökningen så att säga tas ännu ett steg, genom att socialstyrelsen går igenom vad som framkommit under undersökningen och lämnar ett yttrande rörande sin åsikt om undersökningen och dess slutsatser. Ifall socialstyrelsen anser att så krävs för att korrekta slutsatser skall kunna dras, kan den se till att den rättspsykiatriska undersökningen kompletteras i viss mån. Det är inte helt ovanligt att olika läkare eller andra psykiatriexperter har skilda åsikter rörande en gärningsmans psykiska tillstånd. I slutändan är det alltid domstolen som avgör hur den rättspsykiatriska undersökningen samt de olika experternas vittnesmål skall tolkas och värderas – och därmed avgör ifall rättspsykiatrisk vård kan komma ifråga som påföljd för gärningsmannen.

Avslutningsvis skall något sägas om hur en dom om rättspsykiatrisk vård verkställs, hur vården ter sig och hur länge den dömde skall vårdas. Grundprincipen är att den utdömda rättspsykiatriska vården skall påbörjas omgående, så fort som domen trätt ikraft. I vissa fall kan dock vården inledas redan innan domen vunnit laga kraft. Det kan gälla exempelvis då gärningsmannen sitter häktad i väntan på att domen skall träda ikraft, förutsatt att gärningsmannen såväl som åklagaren går med på att vården kommer igång tidigare. Hur den rättspsykiatriska vården ser ut kan variera ganska mycket, till exempel beroende på den dömdes psykiska tillstånd och huruvida denne frivilligt deltar i vården eller ifall mer ingripande tvångsåtgärder krävs. I vissa fall kan så kallad sluten rättspsykiatrisk vård, där den dömde är intagen på sjukhus, förekomma. I andra fall kan öppen rättspsykiatrisk vård bli aktuellt. Vid sluten vård förekommer (precis som antyds av ordet sluten) tvångsåtgärder i större utsträckning – den dömde hålls vanligen till största del inspärrad och kan även vara föremål för inskränkningar i rätten att skicka/ta emot brev, ta emot besökare, ha tillgång till internet och liknande. Som huvudregel varar rättspsykiatrisk vård maximalt under 4 månader. Denna regel kan dock komma att avvikas ifrån. Genom att ansvarig läkare ansöker om det i domstol, kan det upprepade gånger komma att beslutas att vården skall fortsätta en längre tid. Vårdtiden förlängs då med maximalt 6 månader åt gången. Den rättspsykiatriska vården och den dömdes psykiska tillstånd skall kontinuerligt utvärderas; finner man att den dömde inte längre lider av en allvarlig psykisk störning eller av annan anledning inte längre är i behov av vård kan den ansvarige läkaren besluta att vården skall upphöra. Under speciella omständigheter kan emellertid så kallad särskild utskrivningsprövning gälla i samband med den dömdes rättspsykiatriska vård. Detta kan komma ifråga enbart om den dömde begick brottet under påverkan av en allvarlig psykisk störning och det befaras att den psykiska störningen kan medföra att den dömde riskerar begå nya brott av ett allvarligt slag. När särskild utskrivningsprövning gäller kan inte ansvarig läkare på egen hand besluta om att den dömdes vård skall upphöra, utan denna fråga måste då avgöras av domstol.

Bläddra bland juridiska artiklar