När Sverige år 1995 blev medlem i Europeiska Unionen fick detta mer genomgripande juridiska konsekvenser än vad många kanske trodde, inte bara för gurkors och bananers form. Ett helt nytt rättsligt system, EU-rätten, blev nämligen en del av Sveriges nationella rätt. Det är till och med så att den står över den svenska interna rätten i vissa avseenden, genom att Sverige har givit bort en del av sin suveränitet. I praktiken innebär detta att Sverige har åtagit sig att inte införa lagar som går emot EU-fördraget och att våra domstolar måste ta hänsyn till EU-rätten när de avgör vissa mål och begära förhandsavgöranden från EU-domstolen om de är osäkra på tillämpningen i förhållande till svensk lag. Dessutom skall även andra myndigheter undvika att tillämpa svensk lag när den strider mot EU-rätten. Gemenskapen arbetar också aktivt för att harmonisera medlemsländernas lagstiftning på olika områden.
Det finns fyra friheter som är centrala för EU-rätten och som inget medlemsland får inskränka. Dessa är fri rörlighet för kapital, personer, tjänster och varor och man får inte införa nationella regler som inskränker dessa friheter. Människor skall alltså kunna bosätta sig och arbeta fritt inom EU, företag skall kunna etablera sig och kunna sälja sina varor och tjänster i fler länder och man skall få ta med sig sitt kapital från ett land till ett annat. Det är viktigt att minnas dessa friheter när man ser på vilken betydelse EU-rätten har på skatterättsliga bestämmelser och problem.
Vilka implikationer har då Sveriges EU-rättsliga åtaganden för skatterätten? Svaret är många, både för privatpersoner och företag, men det är främst effekten för företag som uppmärksammats varför några viktiga effekter här kommer att beröras. En mängd viktiga avgöranden från EU-domstolen har nämligen hjälpt till att klargöra hur medlemsstaterna kan beskatta företag. Tre viktiga exempel är att:
Ett medlemsland får inte ha en lägre skatt för företag som har sitt fasta driftställe i landet än sådana företag som bara har filialer i landet. Det är alltså otillåtet för Sverige att exempelvis ha en lägre skatt för en svensk bank än för en filial till en amerikansk bank.
Företagen kan nu i högre omfattning än tidigare göra avdrag i det land där de är etablerade för förluster i utländska dotterbolag. Detta kan göras genom att det svenska moderbolaget ger ett så kallat koncernbidrag till sitt dotterbolag som finns i utlandet. Särskilt ofta söker bolag avdrag för koncernbidrag till nystartade dotterbolag i andra länder, som under sin etableringsfas gör förluster för att ta marknadsandelar eller om ett utländskt dotterbolag likvideras. Koncernbidrag får dock inte ges hur som helst. För att ett moderbolag skall få avdrag för sådana bidrag krävs bland annat att dotterbolaget inte kan få avdrag för sina förluster i landet där det är etablerat.
Medlemsländerna kan inte i samma omfattning som tidigare utnyttja den del av sin skattelagstiftning som rör så kallade CFC, Controlled Foreign Corporations, och vars ändamål är att se till att inhemska företag inte för ut pengar ur landet och skattar för dem i länder med mycket lägre skattesatser. Exempelvis kan Storbritannien inte beskatta vinst som uppstår hos ett dotterföretag, som befinner sig på exempelvis Irland, som hos ett engelskt bolag bara för att den irländska skatten på vinsten är lägre än den brittiska. Detta hade nämligen utgjort ett hinder mot att företag etablerade sig över gränserna. Att ett dotterföretag etableras i ett medlemsland just i syfte att skatta mindre gör det inte otillåtet. Skulle alltså ett svenskt företag ha ett dotterföretag i ett annat EU-land med lägre skattesats skall vinsterna inte beskattas ytterligare i Sverige.