Myndigheterna skall anpassa sig avsevärt i förhållande till deras uppträdande gentemot gemene man. Främst innebär detta att den offentliga makten skall möjliggöra för individen att kunna tillgodogöra sig den information och de beslut som myndigheten framställer. Rättigheterna för individen baserar sig på en offentlighet som präglar all myndighetsutövning. Detta kan tyckas självklart, att alla individer har rätt till ett visst bemötande och en insyn i myndighetsförvaltningen, men det är just därför detta skydd finns till. Då det kan råda självklarheter över en viss nivå av behandling så skall detta aldrig prägla myndighetsutövningen, utan den skall strikt anpassa sig till vad lagen säger. Detta är av yttersta vikt i fråga om individer som inte har den vetskapen om sina rättigheter. Man kan föreställa sig att den offentliga förvaltningen skall erbjuda alla ett likvärt skydd och behandling, men om vissa individer inte är medvetna om sina rättigheter så försvinner poängen med det hela. Därmed är det även ett krav på att myndigheterna skall anpassa sig inför de individer som inte har möjlighet att bereda sig denna information. Exemplet är tydligast i fråga om språkbarriärer, där det inte är lika självklart vad som gäller och hur man kan få rätt hjälp.
I förhållande till myndighetsutövningen är det därför krav på ett behovsanpassat förfarande gentemot den enskilde individen. När en myndigheten har att göra med någon som inte till fullo (eller inte alls för den delen) behärskar det svenska språket, så skall myndigheten anpassa sig inför denne. Samma sak gäller om myndigheten har att göra med någon som är allvarligt hörselskadad. Även individer som har talsvårigheter skall beredas möjlighet att kunna bemötas på rätt sätt i förhållande till myndigheten. Med detta menas att i den mån det anses behövas, så bör myndigheten anlita en tolk. Kraven sträcker sig även till att myndigheten skall anlita rätt person för arbetet. Det måste därmed ställas vissa kriterier på vad en tolk skall kunna samt i vilka situationer en viss tolk kan komma att användas. I förhållande till sjukvård så finns det speciella tolkar. Detsamma gäller vid domstolsförfaranden, så kallade rättstolkar.
Kammarkollegiet utfärdar auktorisation av tolkar och ser till att utge prov som mäter den kunskap som anses behövlig för de olika auktorisationerna. I övrigt gäller samma sak vid översättningar, så kallade translatorer (auktoriserade översättare). I grund och botten innebär detta att den offentliga förvaltningen har stora krav på sig att göra det möjligt för varje enskild individ att kunna ha kontakt med myndigheterna. Språkkunskaper eller andra svårigheter skall därmed inte begränsa möjligheterna för en individ att kunna få en myndighetskontakt som kan likställas med övriga individers. Ärendehanteringen kan därmed i viss mån försvåras, då det innebär att myndigheten får anpassa sig till flera olika språk samt diverse andra barriärer. Detta möjliggör emellertid att varje ärende behandlas på lika grunder, oavsett var en person kommer ifrån eller hur dennes språkkunskaper ser ut.
Ovanstående är i sig ett viktigt exempel på hur myndigheter måste anpassa sig gentemot gemene man. Det viktigaste är dock inte att möjligheten till denna hjälp finns, det är hur den möjliggörs. Med detta menas att det är myndighetens skyldighet att bereda denna hjälp i den mån den anses behövas, oavsett om individen ber om det eller ej. Detta är så pass viktigt då det inte kan garanteras att varje individ är medveten om denna grundläggande rättighet. Därmed kan individ kräva att en tolk finns med vid myndighetsförfarandet och då görs en bedömning om detta kan behövas. Har inget sådant krav eller begäran dock inkommit och myndigheten kan anse att en tolk faktiskt borde finnas med vid ett möte med individen, då skall en sådan kallas in.