Likställighetsprincipen


Likställighetsprincipen kan tyckas handla om allas lika värde inför lagen, vilket skulle kunna vara fallet, dock handlar den istället om kommuner och landstings behandling av sina invånare ur ett objektivt perspektiv. Vidare kan förstås att denna princip kunnat förväxlas med objektivitetsprincipen, då den talar om kommunens objektiva behandling av individerna, dock kommer det som utmärker likställighetsprincipen att förklaras här nedan. Principerna talar emellertid om myndigheters objektiva förvaltning på olika plan.

Tidigare handlade förvaltning på kommunal nivå om en relativt ojämn fördelning av rösträtten. De invånare som betalade mest i skatt var också de som hade mest att säga till om och det mesta ansvaret. Ett krav på en mer likställd kommunal förvaltning ledde till att en likställighetsprincip utvecklades, att alla invånare skulle vara delaktiga i lika mån och medborgarna skulle vara likställda oavsett ekonomisk situation. Så länge som en individ var röstberättigad, så hade denne lika mycket att säga till om. Tidigare fanns dock denna princip endast genom en indirekt syftning i den tidigare kommunallagen, något som alltså åtgärdades i den nya kommunallagen.

Ett tidigt förslag till den nya lagen föreslog att likställighetsprincipen skulle formuleras på detta vis: ”Kommuner och landsting får inte särbehandla någon medlem utan lagstöd eller annan särskild grund”. Detta ändrades dock till den nuvarande lydelsen: ”Kommuner och landsting skall behandla sina medlemmar lika, om det inte finns sakliga skäl för något annat”. Principen innebär kort sagt att alla kommunmedlemmar är likställda, både i fråga om rättigheter men även i fråga om skyldigheter.

Att alla kommunmedlemmar skall behandlas lika är dock inte en absolut regel, detta kan kringgås, som visas av formuleringen, d.v.s. i den mån det finns sakliga skäl. Att man ändrat från den tidigare lydelsen ”annan särskild grund” syftar till att öka objektiviteten i fråga om särbehandling av kommunens medlemmar. Principen ser till att skapa en jämn nivå och ett ”lika värde” mellan invånare, dock lämnas ett utrymme för att särbehandla medlemmarna. Detta kryphål har lagts till specifikt för att se till att möjligheten till särbehandling finns, därav har man alltså vid lagstiftningen inte velat förhindra möjligheterna till särbehandling av kommunens medlemmar. Vad detta i praktiken innebär är att alla invånarna är likställda, dock kan undantag göras (om detta görs objektivt) i den mån det finns sakliga skäl för det. I förarbetena till lagen diskuteras att objektivitet skall prägla beslutsfattandet och speciellt särbehandling av kommunens medlemmar. Huruvida detta skall gälla alla kommunens verksamhetsområden kan dock diskuteras, då det även nämns att innebörden av likställighet och särbehandling kan vara olika vid olika verksamhetsområden.

Avslutningsvis kan det nämnas att likställighetsprincipen innebär att kommunmedlemmar i liknande situation skall behandlas lika, men är de i olika situationer får de inte behandlas lika – exempelvis får inte kommunen ta ut lika skatter för medlemmar som haft helt olika situationer som skall anses ligga till grund för denna, d.v.s. lön. Detsamma gäller övriga kommunala avgifter. Tolkningsutrymmet är dock relativt stort och det är med hänvisning till detta som kommunallagen skall tillämpas ur ett objektivt perspektiv.

Bläddra bland juridiska artiklar