Förbudet mot gynnande av enskild är en hörnsten i den kommunala verksamheten och bottnar i den hänsyn till allmänintresset som kommunerna ska visa, liksom grundläggande demokratiska värden om likabehandling och objektivitet. Ett närstående syfte är att skydda kommunen mot korruption och icke-ändamålsenlig användning av kommunala medel och tillgångar. Förbudet är en följd av kravet på att kommunala verksamheter ska motiveras utifrån ett allmänt kommunalt intresse och komma alla till del. Undantag från förbudet kan därför bara göras om ett sådant enskilt stöd skulle få positiva effekter för kommunen som helhet, som väger tyngre än det principiella förbudet.
Det bör redan nu påpekas att kommunerna i lag kan ha givits rätt att i vissa fall särbehandla kommunmedlemmar. Exempelvis hindrar inte förbudet om gynnande av enskild socialförvaltningen från att betala ut försörjningsstöd till behövande hushåll, eftersom de är skyldiga att göra detta enligt lag. Om lagar som tillåter särbehandling saknas gäller istället förbudet mot att gynna enskilda rent allmänt i kommunens verksamhet. Förbudet kan aktualiseras i många olika typer av beslut och avtal, avgörande är vilken effekt beslutet har för enskilda som berörs.
Att direkta gåvor från kommunen till enskilda kan omfattas är klart, men även andra transaktioner som medför att enstaka individer eller företag får en ekonomisk vinning som inte övriga kommunmedlemmar eller konkurrenter får ta del av kan bryta mot förbudet. Att kommunen avstår från att kräva in en fordran på pengar av någon är ett sådant fall. Det kan också röra sig om att en kommun riktar en upphandling mot en viss aktör genom snäva formuleringar i upphandlingsvillkor, eller att man tar ut priser som understiger marknadsvärdet vid t.ex. privatisering eller försäljning av kommunal egendom. Effekten blir att vissa gynnas ekonomiskt framför andra och att kommunens gemensamma tillgångar överförs till enskilda.
Bedömningen påverkas av belopp och omständigheter i det enskilda fallet. Om kommunen agerar i egenskap av arbetsgivare kan förmåner ges till anställda, om det rör sig om typiska arbetsförmåner som förekommer allmänt i liknande anställningsförhållanden i branschen. Personalvårdande verksamhet som t.ex. frisksport, fikamöjligheter och minnes- och jubileumsgåvor som riktar sig till hela personalen är därför i regel oproblematiska. Att kommunen som arbetsgivare belönar en grupp sjuksköterskor som arbetat i 25 år på en av kommunens vårdcentraler med en jubileumsgåva är alltså ett typexempel på en situation som inte omfattas av förbudet, så länge andra anställda får samma förmån. Men om jubileumsgåvan istället är en dyrbar tavla som ges till en enstaka, sedan länge pensionerad, förvaltningschef så har vi med största sannolikhet förflyttats till det otillåtna området.
Beslut som innebär stöd till enskilda enligt ovan kan bara tillåtas om det finns sakliga eller synnerliga skäl för beslutet, d.v.s. att det finns ett så starkt allmänt intresse att det väger upp bedömningen. Ett sådant allmänintresse skulle kanske kunna finnas om kommunens enda bensinstation är konkurshotad och inga andra är intresserade av att etablera en ny verksamhet i kommunen. I detta fall kan alltså det allmänna intresset av service motivera understödet. Bedömningen är naturligtvis känslig och lagenligheten kan ytterst komma att avgöras av förvaltningsdomstolarna.
En kommunmedlem som ifrågasätter riktigheten i exempelvis ett fullmäktigebeslut om att sälja kommunalt ägd mark till en enskild exploatör för ett pris som understiger tomtens marknadsvärde kan överklaga beslutet till Förvaltningsrätten, som prövar om det är fråga om otillbörligt gynnande av enskild eller inte.