Då ett mål i en domstol ska avgöras beror utgången i målet till mycket stor del på vilken bevisning som läggs fram inför rätten. Det är därför väldigt viktigt att veta vilken bevisning man får lägga fram under en rättegång och vilka principer som gäller för bevisföringen i allmänhet. Denna artikel ska klargöra detta. Om inget annat sägs, är reglerna tillämpliga både i tvistemål och i brottmål.
I svensk rätt gäller numera den så kallade principen om fri bevisföring. Principen om fri bevisföring innebär att parterna i princip får lägga fram vilken bevisning de vill. Detta innebär även att bevisning som tillkommit i strid med en regel får läggas fram och beaktas av domstolen då målet ska avgöras. Ett exempel på detta är att blodprov får användas som bevisning i mål om rattfylleri trots att blodprovet tagits på ett sätt som strider mot de regler som gäller för hur blodprov får tas. Även så kallad överskottsinformation får användas som bevisning. (Överskottsinformation kan uppstå vid till exempel hemlig teleövervakning och är information som handlar om ett annat brott än det som övervakningen ursprungligen avsåg.) Huvudregeln är således att parterna i ett mål kan lägga fram vilken bevisning som helst för att visa att domstolen ska döma till partens fördel.
Principen om fri bevisföring är mycket nära sammankopplad med principen om fri bevisvärdering. Principen om fri bevisvärdering innebär att domstolen inte är bunden av några regler då den framlagda bevisningen ska värderas. Domarna får alltså själva avgöra hur trovärdigt ett vittne har varit och hur stor vikt som vittnesmålet ska anses ha. Domarna får även fritt väga bevisningen mot annan bevisning i målet.
Ovan sägs att huvudregeln är fri bevisföring och att parterna i ett mål får lägga fram vilken bevisning de vill. Från denna huvudregeln finns det dock undantag. I vissa fall kan rätten nämligen avvisa bevisning som lagts fram av en part. Att bevisning avvisas innebär att bevisningen inte får läggas fram. Bevisning får avvisas i fem olika fall, nämligen:
1. Om omständigheten som en part vill bevisa med beviset är utan betydelse i målet.
2. Om beviset inte behövs.
3. Om det är uppenbart att beviset skulle bli utan verkan.
4. Om bevisningen kan läggas fram på ett annat sätt med avsevärt mindre besvär eller kostnad.
5. Om bevisningen trots att rimliga ansträningar har gjorts inte kan tas upp och avgörandet av målet inte bör fördröjas ytterligare.
Låt oss nu gå igenom dessa fem fall. De tre första fallen, att en omständighet är utan betydelse i målet, att beviset inte behövs och att beviset skulle bli utan verkan, hänger samman med varandra. Ett exempel på då en part försöker bevisa en omständighet som är utan betydelse i målet är till exempel att käranden i ett mål om skadestånd vill bevisa att svaranden har handlat vårdslöst, trots att det är fråga om en ren förmögenhetsskada där uppsåt krävs för att svaranden ska kunna bli skadeståndsskyldig. Ett bevis kan vara utan betydelse i målet då den omständigheten som parten vill bevisa är ostridig mellan parterna. Om svaranden har medgett att han eller hon handlat på ett vårdslöst sätt behöver käranden inte lägga fram bevisning för att styrke att svaranden varit vårdslös. Bevisning om denna omständighet är då obehövlig. Det tredje fallet, att ett bevis uppenbart skulle bli utan verkan, innebär att beviset inte kommer att förändra bevisläget i målet. Denna regel är lite svårare att tillämpa än de andra, eftersom det är svårt att innan ett bevis har lagts fram bedöma om beviset kommer att förändra bevisläget i målet. Därför används denna bestämmelse mycket sällan och domstolarna bör överlag tillämpa den bestämmelsen med stor försiktighet.
Den fjärde punkten innebär att rätten får avvisa bevisning om det är möjligt att skaffa fram annan bevisning om samma omständighet med avsevärt mindre besvär eller mindre kostnad. För att bevis ska kunna avvisas enligt denna punkt måste det alltså vara möjligt att få fram åtminstone lika bra bevisning som den bevisning som rätten vill avvisa. Eftersom den förlorande parten i ett tvistemål ofta får stå för den vinnande partens och sina egna rättegångskostnader har denna bestämmelse till syfte att försöka hålla nere rättegångskostnaderna så att betalningsansvaret inte blir alltför betungande för den förlorande parten.
Slutligen får rätten, enligt den femte punkten, avvisa ett bevis om det trots rimliga ansträngningar inte kan tas upp och avgörandet av målet inte bör fördröjas ytterligare. Detta blir aktuellt i fall då det bevis som endera parten vill lägga fram inte finns tillgängligt vid tiden för huvudförhandlingen, till exempel om ett vittne som kallats till huvudförhandlingen inte inställer sig. Rätten måste då väga partens intresse av att få lägga fram beviset mot intresset av att målet ska få ett snabbt avgörande. Då denna avvägning görs ska rätten lägga särskild vikt vid att det kan vara avgörande för utgången i målet om parten får lägga fram sin bevisning eller inte. Då rätten ska avgöra hur viktigt det är att målet får ett snabbt avgörande ska hänsyn tas till bland annat hur lång tid hela handläggningen av målet har pågått, alltså ska hänsyn tas till tiden från det att stämningsansökan lämnades in till rätten. Hänsyn ska även tas till vilka ytterligare ansträngningar som parten eller rätten kan göra för att beviset ska kunna tas upp samt vilket resultat dessa ansträngningar kan förväntas ge.
Sammanfattningsvis kan sägas att huvudregeln är att parterna får lägga fram vilken bevisning de vill. Denna huvudregel är dock förenad med vissa undantag. Undantagen är dock inte alltför långtgående och innebär inte särskilt långtgående inskränkningar i principen om den fria bevisföringen.