Då man vanligtvis tänker på olika bevis är det främsta bevismedlet som man tänker på troligtvis vittnesbevisning och användningen av olika experter (sakkunniga). Då en part anger att något ska bevisas genom så kallad syn innebär detta att rätten får granska ett föremål. Exempel på syn kan vara att den ena parten i en tvist om var en fastighetsgräns går åberopar en karta som bevis och visar denna för rätten. Ett annat exempel på syn är att rätten får känna på hur skarp en kniv är eller att domarna får åka ut till en fastighet och lukta på luften för att kunna avgöra om det föreligger en luftförorening eller inte. Det är därför inte bara domarnas syn som är av betydelse vid bevismedlet syn, utan även andra sinnen (såsom känsel och luktsinne) kan användas för att ta del av bevisningen.
Syn kan, som framgår ovan, äga rum i själva rättegångssalen eller utanför den. Är det fråga om ett föremål som kan flyttas till rättegångssalen ska syn ske i rättegångssalen. Alla föremål går dock inte att flytta, jämför exemplet ovan då domarna ska ta ställning till om luften på en viss plats är förorenad eller ej eller det fall då föremålet för synen är ett hus. I de fall då föremålet inte går att flytta till rättegångssalen kan en syn på stället företas. Syn på stället innebär att rätten åker ut till den plats där föremålet finns.
Bara för att en part begär att syn ska hållas på stället innebär det inte att så kommer att ske automatiskt. Det är nämligen rätten som tar ställning till om syn på stället ska företas eller inte. Då rätten avgör om syn ska hållas eller inte ska rätten ta hänsyn till hur viktiga de omständigheter som ska iakttas vid synen är, hur stor kostnaden för synförrättningen kommer att bli och eventuella andra relevanta omständigheter.
Att parterna i processen är skyldiga att underkasta sig en syn på stället och bereda rätten tillträde till den plats där synen ska vidtas framstår som ganska självklart. Vid syn på stället är det dock tänkbart att det föremål som synen gäller inte tillhör någon av parterna, utan en så kallad tredje man som inte är inblandad i processen vid domstolen. Behöver tredje man ge rätten tillträde till exempelvis hans eller hennes fastighet för att en syn ska kunna förrättas? Svaret på detta är att tredje man nog är skyldig att låta rätten hålla syn på exempelvis hans eller hennes fastighet. Lämnar han eller hon inte rätten tillträde till platsen kan rätten nämligen besluta om att själva bereda sig tillträde till platsen som synen ska förrättas på, mot tredje mans vilja. Detta är dock ovanligt, eftersom rätten anses ha en skyldighet att se till att tredje mans intressen inte kränks i vidare mån än vad som kan anses vara skäligt med hänsyn till omständigheterna då syn ska hållas på stället.
Då syn ska hållas avseende ett föremål som är möjligt att flytta till rätten kan det tänkas att föremålet tillhör antingen motparten (alltså inte den part som åberopar syn av föremålet som bevisning) eller tredje man. I dessa fall kan man tänka sig att motparten eller tredje man inte vill tillhandahålla föremålet så att rätten kan företa syn. För att främst motparten inte ska kunna sabotera för den part som åberopar syn finns det därför regler om tillhandahållande av föremål för syn. Enligt dessa regler är den som innehar ett föremål som går att flytta till rätten och som kan antas ha betydelse som bevis skyldig att tillhandahålla föremålet så att syn kan förrättas. Undantag gäller dock för en person som är misstänkt i brottmål och för personer som är närstående till den misstänkte. Dessa personer är alltså inte skyldiga att tillhandahålla ett föremål för att syn ska kunna förrättas. I tvistemål kan den ena partens vägran att tillhandahålla ett föremål för syn betraktas som ett bevis mot honom.
Vem är det då som svarar för kostnaden för synen? Huvudregeln är att det är staten som står för den eventuella kostnad som en synförrättning medför. Om synen gäller upptagande av bevis för framtida säkerhet får dock den part som ska betala rättegångskostnaderna även stå för kostnaden för synen. I den kostnad för syn som staten betalar ingår de kostnader som är direkt föranledda av synen, till exempel kostnaderna för rättens resor till platsen och traktamenten om rättens ledamöter måste sova över på annan ort. Staten betalar dock inte eventuella kostnader för vittnens och sakkunnigas resor till platsen där synen förrättas.