Omedelbarhetsprincipen en av processrättens grundläggande principer. Omedelbarhetsprincipen innebär att domaren eller domarna i ett mål bara får grunda sin dom på det som förekommit vid huvudförhandlingen i målet. Detta gäller oavsett om det är fråga om ett tvistemål eller om ett brottmål. Här nedan ska särskilt behandlas vilken betydelse omedelbarhetsprincipen får för bevisningen i ett mål.
Kort sagt innebär omedelbarhetsprincipen att rätten bara kan lägga den bevisning som förekommit under själva huvudförhandlingen till grund för domen. Om en part i ett tvistemål sagt något som kan ha betydelse som så kallat bevisfaktum under den muntliga förberedelsen i målet måste parten därför upprepa det som sades vid den muntliga förberedelsen vid huvudförhandligen för att det ska kunna läggas till grund för domen. Istället för att upprepa det som sades vid den muntliga förberedelsen kan dock parten välja att hänvisa till det material som det relevanta bevisfaktat finns med i. Att hänvisa till materialet som innehåller ett relevant bevisfaktum innebär nämligen att bevisfaktat har förekommit vid huvudförhandlingen och domaren eller domarna kan därmed lägga det till grund för sin dom i målet.
En annan konsekvens som följer av omedelbarhetsprincipen är att en domare inte får lägga sitt så kallade privata vetande till grund för en dom. Domarens privata vetande är den kunskap som domaren fått utanför sin ämbetsutövning, alltså sådan kunskap som domaren fått i ett sammanhang som inte har någon koppling till hans eller hennes arbete som domare. Exempel på att domaren inte får använda sig av sitt privata vetande då han eller hon ska meddela en dom är att en domare som varje dag går förbi ett hus inte får använda sina kunskaper om hur huset till exempel ser ut då en tvist om huset ska avgöras. Ett annat exempel är att en domare som ska avgöra ett mål om djurplågeri inte får använda sin kunskap om till exempel hur en hund misshandlats dagligen på en gård som angränsar till domarens hus, utan att någon bevisning om detta tagits upp vid huvudförhandlingen. Inte ens om domaren berättar för parterna om sitt privata vetande får han eller hon lägga det till grund för domen. Då domaren har ett privat vetande om något som har betydelse för målet bör han eller hon snarare betraktas som ett vittne. Vanliga vittnen får inte själva avgöra vilket bevisvärden deras utsagor har, och därför ska inte en domare heller få avgöra bevisvärdet av sitt eget privata vetande.
Det finns dock undantag från när omedelbarhetsprincipen förbjuder att en domare använder sig av privat vetande då han eller hon ska avgöra ett mål. Omedelbarhetsprincipen förbjuder nämligen inte att domaren använder sig av så kallade allmänna erfarenhetssatser eller notoriska satser då han eller hon ska bestämma vad utgången i målet ska bli. Domaren får till och med grunda domen på en allmän erfarenhetssats, fastän den allmänna erfarenhetssatsen inte har förekommit vid huvudförhandlingen i målet. En allmän erfarenhetssats är sådant som är allmänt veterligt, till exempel att svenska är ett av de officiella språken i Sverige.
Omedelbarhetsprincipen och att rätten ska grunda sin dom på det som förekommit vid huvudförhandlingen innebär även att domen ska grundas på det som faktiskt har förekommit vid huvudförhandlingen och inte på det som finns nedskrivet i protokollet från huvudförhandlingen. Detta kan tyckas vara en struntsak, men i vissa fall kan det ha faktisk betydelse. Att domarna inte ska grunda domen på det som nedtecknats i protokollet innebär bland annat att domarna kan ta hänsyn till hur ett vittne uppträtt under ett vittnesförhör. Skulle domarna bara få grunda domen på det som finns antecknat i protokollet från huvudförhandlingen skulle domarna inte kunna ta hänsyn till något annat än det som vittnena faktiskt sagt. Omedelbarhetsprincipen är därför även viktig för principen om fri bevisvärdering.