Preskription


Begår man en brottslig handling så kan man komma att åtalas på grund av sitt agerande och av domstolen bli dömd till straff – det är åtminstone huvudregeln. Under vissa omständigheter kan en person emellertid ha begått en brottslig gärning, men undgå ansvar för sitt agerande. Detta kan gälla exempelvis ifall gärningsmannen var under 15 år då gärningen begicks och därmed inte ännu uppnått den så kallade straffbarhetsåldern eller om den, normalt sett, brottsliga gärningen begicks i en nödvärnssituation. En annan situation, då det inte längre går att döma en gärningsman till ansvar för sitt brottsliga agerande, är ifall så kallad preskription har inträtt. Här nedan skall reglerna rörande preskription helt kortfattat presenteras.

Att preskription inträtt innebär i sig egentligen inte att en brottslig handling inte längre ses som brottslig. Det innebär dock att det inte längre är möjligt att döma gärningsmannen till något straff med anledning av dennes agerande (vilket i praktiken förstås har ungefär samma verkan som ifall handlingen inte längre ansågs brottslig). Exakt när preskription uppkommer, eller om preskription överhuvudtaget uppstår, beror på vilket brott som begåtts. Man brukar tala om att olika brott har olika preskriptionstider; beroende på vilket brott det rör sig om kan det variera hur lång tid som måste gå innan preskription blir aktuellt. Som grundprincip inträder preskription snabbare för mer lindriga brott än för grövre brott. När det gäller vissa särskilt allvarliga brott, såsom till exempel mord, kan numera preskription inte alls uppkomma (förutom ifall gärningsmannen var under 21 år gammal vid tidpunkten för brottet).

Anledningen till att preskription förekommer är bland annat att det anses orimligt att man skall kunna dömas för ett brott som man begick för väldigt länge sedan. Säg exempelvis att en person i sin ungdom umgicks i ”dåliga kretsar” och då begick en mindre stöld, men därefter har personen ordnat upp sitt liv och inte begått ett endaste nytt brott. Ifall det då, kanske 30 år senare, framkommer att personen gjort sig skyldig till den omnämnda stölden kan det nog i de flesta fall anses oskäligt att personen skall bli dömd till ansvar för en gärning som skedde för så många år sedan och i ett helt annat skede av personens liv. Följaktligen preskriberas brott alltså vanligen efter en viss tid. Som nämnts ovan, gäller dock denna princip mestadels inte för riktigt grova brott. Har en person exempelvis begått ett mord, anses denna handling vara så allvarlig att det är befogat att gärningsmannen inte kan undkomma ansvar för sitt agerande med hänvisning till att en lång tid förflutit sedan händelsen inträffade.

Som diskuterats ovan, är ett brotts preskriptionstid huvudsakligen beroende på hur allvarligt brottet kan anses. Mer exakt, så beror preskriptionstidens längd främst på vilken straffskala som finns för det aktuella brottet. Två år är den preskriptionstid som gäller för de allra lindrigaste brotten, för vilka påföljden inte kan bli strängare än fängelse i maximalt ett år. Kan brottet resultera i fängelse i över ett år, men maximalt i två år, så gäller en preskriptionstid på fem år. Preskriptionstiden är tio år ifall fängelse i över två år, men högst åtta år kan komma ifråga som straff för brottet. Kan det som påföljd för brottet bli aktuellt med fängelse över åtta år, men inte på livstid, så är preskriptionstiden femton år. Slutligen gäller en preskriptionstid på tjugofem år ifall fängelse på livstid komma ifråga som påföljd med anledning av brottet.

Ett brotts preskriptionstid beräknas normalt sett från den dag då brottet ifråga begicks, men det finns vissa undantag från denna regel. När det gäller somliga brott måste en viss effekt ha uppkommit för att brottet skall anses fullbordat och den tidpunkt då effekten uppkommer kan inträffa senare än tidpunkten då gärningsmannen utförde den handling som sedan ledde fram till effekten – i dylika fall räknas preskriptionstiden från den dag då effekten uppstod. Även när det gäller exempelvis vissa sexualbrott mot barn beräknas preskriptionstiden på ett särskilt vis; preskriptionstiden börjar då inte löpa förrän det utsatta barnet fyllt 18 år.

Gärningsmannen måste antingen ha fått del av åtal rörande det begångna brottet eller ha häktats på grund av brottet innan brottets preskriptionstid löper ut, annars preskriberas brottet. Sker häktning eller åtal innan preskription inträtt, så kan man säga att preskriptionstiden avbryts och gärningsmannen kan därmed alltså dömas till ansvar för den begångna gärningen även ifall rättegången avslutas efter det att brottet skulle ha preskriberats (ifall inte häktning eller åtal skett). Skulle situationen emellertid vara sådan att gärningsmannen friges från häktet utan att ha delgetts åtal, eller ifall åtal har skett men därefter avskrivits, så räknas det som om häktning eller åtal aldrig skett och preskriptionstiden löper på enligt grundprincipen. Det finns även vissa begränsningar i möjligheten att avbryta preskriptionstiden. Till exempel gäller att för de allra lindrigaste brotten, där högst böter kan komma ifråga som påföljd och preskriptionstiden är två år, kan ingen påföljd utdömas efter att fem år förflutit sedan preskriptionstiden började löpa (även om preskriptionstiden avbrutits genom häktning eller åtal).

Avslutningsvis skall nämnas att det inte bara är möjligheten att dömas till ansvar för ett brott som kan försvinna genom preskription. Också ifall en gärningsman faktiskt dömts till ansvar för brott och ådömts en påföljd kan påföljden i sig komma att preskriberas. Säg exempelvis att en person dömts till fängelse i två år, men lyckas förhindra att domen verkställs genom att hålla sig undan eller liknande. I en dylik situation gäller att ifall inte fängelsestraffet kunnat verkställas inom tio år från det att domen trädde ikraft, så bortfaller det utdömda fängelsestraffet.

Bläddra bland juridiska artiklar