Enligt skatterätten delas alla skattepliktiga inkomster upp i tre olika inkomstslag; kapital, tjänst och näringsverksamhet. Inom inkomstslaget näringsverksamhet tas sådana intäkter upp som uppkommer då någon bedriver näringsverksamhet. För en juridisk person, d.v.s. företag, tas alla skattepliktiga inkomster upp i inkomstslaget näringsverksamhet. Då det gäller fysiska personer finns det däremot skilda inkomstslag och inkomstslaget näringsverksamhet måste därför skiljas från inkomstslagen tjänst och kapital. Detta är viktigt eftersom olika regler gäller för de olika inkomstslagen. Avgränsningen mot inkomstslaget kapital är extra viktig då skattesatsen för kapitalinkomster inte är densamma som för inkomster inom näringsverksamhet. Huvudregeln är vidare att näringsverksamhet är förvärvsverksamhet som bedrivs yrkesmässigt och självständigt. Det finns således tre kriterier för att en näringsverksamhet skall anses föreligga. För det första skall förvärvsverksamhet föreligga, d.v.s. det skall finnas ett vinstsyfte. För det andra skall verksamheten bedrivas yrkesmässigt och för det tredje skall verksamheten bedrivas självständigt. För att en näringsverksamhet skall föreligga förutsätts vidare att alla tre krav är uppfyllda. I denna artikel skall de tre kriterierna behandlas lite närmare.
Kravet på förvärvssyfte
Med förvärvssyfte menas att verksamhet bedrivs i syfte att generera ekonomiska vinster. Dock bör uppmärksammas att det inte är huruvida verksamheten går med vinst som är avgörande. Det räcker nämligen om syftet är att verksamheten går med vinst. I annat fall hade till exempel inte företag som försätts i konkurs ansetts bedriva näringsverksamhet. Dock kan det faktum att en person fortsätter driva en förlustbringande verksamhet, som inte förutspås generera vinster, innebära en presumtion för att förvärvssyfte saknas. Det kan dock vara svårt för en utomstående att bedöma huruvida förvärvssyfte föreligger eller inte. Därför brukar normalt förvärvssyfte anses föreligga om verksamhetens karaktär är sådan att den i regel brukar bedrivas i förvärvssyfte och för att tillhandahålla allmänheten. Om verksamheten däremot typiskt sett brukar vara en hobbyverksamhet, d.v.s. en verksamhet som tillfredsställer utförarens personliga intressen, krävs i regel att förvärvssyftet framkommer för att en näringsverksamhet skall anses föreligga. Om en näringsverksamhet inte anses föreligga på grund av avsaknad av förvärvssyfte kan beskattningen istället ske inom inkomstslaget tjänst eller kapital. För att inkomsten skall beskattas inom tjänst förutsätts att en prestation har utförts och inom kapital beskattas inkomsten om den uppkommit som avkastning eller vinst vid försäljning av en tillgång.
Kravet på självständighet
Det andra kravet som uppställs för att en näringsverksamhet skall anses föreligga är självständighet. Med detta menas att den skattskyldige skall vara självständig i förhållande till sina uppdragsgivare. Det finns flera olika faktorer som kan spela in på bedömningen av huruvida verksamheten skall anses vara självständig. Som exempel kan nämnas att om den skattskyldige har många olika uppdrag, har egna medhjälpare, kan låta någon annan utföra arbetet i sitt ställe och själv måste stå för arbetsredskap och hjälpmedel tyder detta på att självständighet föreligger. Vidare tyder det på att självständighetskravet är uppfyllt om det är den skattskyldige som bär den ekonomiska risken, d.v.s. om det är den skattskyldige som riskerar att inte få betalt. Vidare är en arbetstagare inte att anse som självständig gentemot arbetsgivare, och inkomster som uppkommer i ett anställningsförhållande skall hänföras till inkomstslaget tjänst. När det är fråga om ett uppdragsförhållande och inte ett anställningsförhållande är ofta graden av självständighet avgörande för om näringsverksamhet föreligger. Om den skattskyldige har många olika uppdragsgivare indikerar detta att självständighetskravet är uppfyllt. Dock finns det fall där personer som endast har haft en uppdragsgivare har ansetts vara självständiga. Vidare skall man särskilt beakta hur pass beroende den skattskyldige är av uppdragsgivaren, vad som avtalats med uppdragsgivaren och i vilken omfattning den skattskyldige är inordnad i uppdragsgivarens verksamhet.
Kravet på yrkesmässighet
För att yrkesmässighet skall anses föreligga förutsätts att verksamheten bedrivs regelbundet, d.v.s. verksamheten skall inte vara endast tillfällig. Vidare krävs för att kravet på regelbundenhet skall vara uppfyllt att verksamheten har viss omfattning och varaktighet. Om verksamheten är mycket omfattande kan den anses vara yrkesmässigt bedriven även om verksamheten varar under en kortare tid. Om verksamheten istället bedrivs under en längre tid är däremot kravet på omfattning inte lika högt. I princip krävs också att verksamheten vänder sig till allmänheten. Om verksamheten endast bedrivs för den skattskyldiges egen räkning brukar kravet på yrkesmässighet inte anses vara uppfyllt. Vidare kan så kallad näringssmitta påverka bedömningen av yrkesmässigheten. Detta innebär att om en person redan bedriver yrkesmässig verksamhet kan detta påverka bedömningen om personen börjar liknande enskild verksamhet.