I mångt och mycket behandlas jord- och skogsbrukare som näringsidkare. Historiskt sett har faktiskt jordbruksfastigheter räknats som ett egendomsslag, men reglerna har sedan dess kontinuerligt fört jordbruk och skogsbruk närmare de regler som gäller för näringsverksamhet generellt. I några avseende skiljer sig dock båda dessa verksamhetsformer från övriga verksamheter och här skall den specialreglering som fortfarande finns gås igenom.
Skogsbruksverksamhet räknas till inkomstslaget näringsverksamhet. Faktiskt är det så att innehav av avverkningsrätt till skog särskilt nämns som näringsverksamhet i lagen. De regler som skiljer skogsbruk från andra verksamheter gäller främst hur man skall se på dess intäkter. Det man betalar skatt på är nämligen endast skogens tillväxt. Intäkter kan flyta in på tre sätt: genom att skogen avverkas, genom att avverkningsrätten säljs eller hyrs ut, eller genom att hela skogen säljs. Både egen avverkning och upplåtelse av avverkningsrätt räknas som en intäkt av skogsbruk och kommer därför beskattas i inkomstslaget näringsverksamhet. Säljer man däremot skogen, eller upplåter avverkningsrätten för evigt, kommer man att beskattas som för en kapitalvinst.
Vad gäller den andra sidan av myntet kostnader och avdrag som kan göras för skogsfastigheten skall här endast nämnas några, för verksamheten speciella, frågor. Generellt sett, kommer kostnaderna främst avse sådana utgifter som har att göra med plantering av nya träd, avverkning och vård av skogen. Förutom avdrag för dessa kostnader finns det dock några särskilda avdrag som skogsägare kan göra, på grund av särskild reglering. Här kan nämnas skogsavdraget, som sker på grund av avyttring av skog. Detta avdrag beräknas på grundval av skogens anskaffningsvärde och varierar beroende på om det är en juridisk person, ett handelsbolag eller en fysisk person som gör det. Det finns också ett särskilt skogskonto, eller skogsskadekonto, till vilket pengar sätts in för att ha vid exempelvis skador på grund av storm. En enskild näringsidkare kan under vissa förutsättningar få avdrag för insättningar på ett sådant konto.
Jordbrukare är, precis som skogsbrukare, vanligtvis att anse som näringsidkare, så länge deras verksamhet bedrivs yrkesmässigt och självständigt. Både en jordbrukare som äger sin egen mark och en arrendator räknas som näringsidkare. De regler som särskiljer jordbrukarna gäller främst hur deras djur skall bedömas. Här gäller att både jordbruksdjur och renar alltid kommer att räknas som lagertillgångar. För värderingen av djuren gäller också speciella regler. De får inte tas upp till ett lägre värde än 85 procent av den genomsnittliga produktionsutgiften för djur i samma klass, men behöver heller inte tas upp till ett högre värde än nettoförsäljningsvärdet. För särskilt värdefulla djur, exempelvis avelstjurar, gäller att djuret måste värderas till minst 85 procent av antingen anskaffningsvärdet eller nettoförsäljningsvärdet.
Några ytterligare regler som kan vara värda att känna till för en jordbrukare är, till att börja med, att årliga värdeminskningsavdrag för täckdiken endast får göras med 10 procent av anskaffningsutgiften. Vidare gäller att utgifter som man har för inköp och plantering av både fruktträd och bärbuskar antingen kan dras av direkt eller genom årliga värdeminskningsavdrag. Slutligen finns särskilda regler för avdrag på grund av substansminskning, det vill säga en minskning av en naturtillgång på grund av att man har utvunnit den.