Subsidiaritetsprincipen spåras tillbaka till den katolska socialläran där staten hade ansvaret för hela samhällets bästa medan de olika grupperna i samhället var fria att fatta sina egna beslut och driva sina egna affärer. Där ansåg man bland annat att staten inte skulle blanda sig i samhällslivet i onödan, men å andra sidan att staten hade en skyldighet att blanda sig i om det däremot var nödvändigt. Det är dessa två komponenter som man behöver balansera för att subsidiaritetsprincipen skall kunna tillämpas effektivt.
Subsidiaritetsprincipen handlar ytterst om ett slags kompetensfördelning mellan olika nivåer. Principen bygger på idén att en solid samhällsgemenskap byggs underifrån och uppåt. Definitionen är tudelad; för bästa möjliga resultat skall beslut fattas på lägsta möjliga politiska nivå och så nära medborgarna som möjligt. Den andra delen av definitionen avser det stöd som den högre nivån skall kunna erbjuda den lägre nivån, där besluten fattas. Ordet subsidiaritet har sitt ursprung i latinets subsidium som betyder stöd. Stödet kan ta sig uttryck i att den högre nivån går in och beslutar i det fall den lägre nivån inte kan ta ett ändamålsenligt och effektivt beslut. Vidare skall stödet visa sig i ett slags hjälp till självhjälp där den lägre nivån skall stödjas i att återfå förmågan att ta beslut så nära medborgarna som möjligt. Det här är en viktig aspekt eftersom tanken, i exempelvis förhållandet mellan medlemsländerna och EU, är att medlemsländerna inte skall köras över av EU och fråntas sin kompetens.
Subsidiaritetsprincipen är ett vanligt inslag i länder såsom Tyskland, USA, Schweiz och Österrike vilka är förbundsstater med inrikes indelning i självständiga delstater. Där används principen ofta för att fördela kompetensen, men tanken går nog ändå till EU-samarbetet när vi hör talas om subsidiaritetsprincipen. När EU-samarbetet inleddes var det sannolikt inte med utgångspunkt i subsidiaritetsprincipen som grunden lades, men principen anses ha kommit till uttryck indirekt. Allteftersom samarbetet fördjupades började vissa medlemsländer bli oroliga över all den makt som de avstod från till förmån för EU-samarbetet och där togs ett reellt initiativ till principens genombrott. Avståendet av makten var inget som direkt kunde påverkas, eftersom grundtanken med samarbetet var att medlemsländerna skulle avstå från en del av sin suveränitet för att få ett enhetligt samarbete inom EU. Det länderna ville åstadkomma med subsidiaritetsprincipen var att kunna kontrollera hur EU:s institutioner använde sin kompetens. Med tanke på EU:s tilltagande arbetsbelastning möttes medlemsländernas önskemål positivt. Principen beskrivs i EU-lagstiftningen på följande sätt: Detta fördrag markerar en ny fas i processen för att skapa en allt fastare sammanslutning mellan de europeiska folken, där besluten skall fattas så öppet och så nära medborgarna som möjligt. Därtill finns även en förklaring om att unionen skall respektera den nationella identiteten hos sina medlemsstater.
Samtidigt skall man notera att subsidiaritetsprincipen inte tillämpas på alla beslut, utan endast på beslut där EU inte har exklusiv kompetens. Det är dessutom oklart hur långt EU:s exklusiva kompetens sträcker sig och följaktligen blir det svårt att bestämma subsidiaritetsprincipens gränser. I praktiken är det via politiska diskussioner som EU beslutar om vissa frågor skall höra till EU:s exklusiva kompetens eller om det kompetensen skall vara delad. Därför har subsidiaritetsprincipen både en juridisk och en politisk dimension. Vi kan åtminstone sluta oss till att subsidiaritetsprincipen inte tillämpas på områden där EU strävar efter att skapa en enhetlig reglering; där har EU exklusiv lagstiftningskompetens. Inte heller är kompetensen delad när det anses att ett mål inte kommer att kunna uppnås på medlemsstatsnivå till följd av målets karaktär eller de medel som krävs. EU-domstolen har dock en restriktiv hållning gentemot EU:s exklusiva kompetens och möjligen kan detta hjälpa till att balansera maktfördelningen.
Subsidiaritetsprincipen är av värde i alla internationella överenskommelser som berör aktörer på olika nivåer. Ett annat stort tillämpningsområde är Europakonventionen till skydd för våra mänskliga rättigheter. Redan i konventionens första artikel konstateras att det är medlemsländerna som skall garantera var och en, som befinner sig under deras jurisdiktion, de fri- och rättigheter som konventionen slår fast. På samma sätt som man inom EU anser att vissa beslut är mest ändamålsenliga på nationell nivå, anser man på området för mänskliga rättigheter att dessa bäst skyddas av medlemsländerna själva. Det är alltså inte Europarådet eller Europadomstolen som ska tillförsäkra den enskildes rätt till exempelvis en rättvis rättegång, utan det är den enskilda medlemsstaten.