Lissabonfördraget har i mångt och mycket gjort att vi inte längre känner igen den Europeiska union som vi hade bekantat oss med innan ikraftträdandet av Lissabonfördraget. Eftersom vi befinner oss i ett slags övergångsperiod, så gäller det att vara noggrann med att inte längre kalla EU-domstolen för EG-domstolen eller tribunalen för förstainstansrätten etcetera. Lissabonfördraget är ett av unionens ändringsfördrag, som har till syfte att modernisera och utveckla det samarbete vars grund lades redan på femtiotalet. Lissabonfördraget är också det senaste av ändringsfördragen och trädde ikraft den 1 december 2009. Det som präglar Lissabonfördraget, förutom dess många substantiella ändringar, är det faktum att det tog lång tid innan det kunde träda ikraft. Ett flertal förslag som man hade inledningsvis fick revideras, eftersom medlemsländerna inte var villiga att acceptera förslagen. Det handlade bland annat om att införa en europeisk konstitution med bland annat en egen hymn. Nederländerna och Frankrike genomförde en nationell folkomröstning i frågan om förslagen skulle ratificeras. Folket röstade nej till en europeisk konstitution; detta förhindrade således att förslaget trädde ikraft, eftersom det krävs att samtliga medlemsländer ratificerar ett förslag. Denna motgång som konstitutionens framtid fick erfara drog naturligtvis ut på processen; EU blev tvungen att revidera sitt förslag och eventuellt ta bort de delar av förslaget som mötte störst motstånd.
Det första förslaget ratades år 2005, genom folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna. Den slutliga versionen trädde, som nämndes i inledningen, ikraft år 2009. Det tog alltså fyra år innan man var i hamn med reformarbetet. Frukterna av långa förhandlingsprocesser med mera var att den Europeiska unionen blev en egen juridisk person. Det kan låta märkligt att ett samarbete, som hade funnits i över 50 år, inte fick kapaciteten av juridisk person förrän 2009. Faktum är dock att det var unionens större beståndsdelar och inte unionen i dess helhet som var juridiska personer. Att vara juridisk person ger möjligheten att inneha rättigheter för egen del. Det innebär också att den juridiska personen kan ha skyldigheter. Ett stort antal företag är exempelvis juridiska personer. Vad gäller Europeiska unionen var det tidigare dess tre pelare som var juridiska personer. I och med att Lissabonfördraget trädde ikraft avskaffades denna pelarstruktur till förmån för unionen i dess helhet.
Andra viktiga förändringar som Lissabonfördraget har medfört är att vi numera har ett slags utrikesminister i unionen. Denna heter för närvarande Catherine Ashton och hennes formella ställning är Europeiska unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik. Hon blir något av unionens ansikte utåt mot omvärlden. Vidare har vi, genom Lissabonfördraget, fått en permanent ordförande i Europeiska rådet. Detta innebär att det numera finns en fast ordförande, vars mandat löper på två och ett halvt år. Tidigare så gjorde man så att ordförandeskapet roterade mellan medlemsländerna, med sex månaders mellanrum. Nuvarande ordförande heter Herman Van Rompuy och kommer från Belgien. Det skall i sammanhanget noteras att det fortfarande finns ett rullande ordförandeskap i EU:s ministerråd och kommissionen. Dessa har inte några permanenta ordförande.
Sammantaget kan man säga att Lissabonfördraget har medfört ett antal stora ändringar. Unionen ger, utåt sett, intrycket av att vara mer enhetligt och samspelt. Även om inte alla förändringar som först föreslogs slutligen antogs, har unionen i och med Lissabonfördragets ikraftträdande blivit mer av en stat. Hur stor denna stat kan bli, finns det nog ingen som kan säga i dagsläget. Det tak på 27 medlemsländer, som sattes i samband med förra ändringsfördraget, har numera upphävts.