Nicefördraget kallas det fördrag som undertecknades i Nice, Frankrike, den 21 februari 2001 och trädde ikraft ganska exakt två år senare. Det är ett ändringsfördrag, med syfte att modernisera Europeiska unionens lagstiftning och förbereda unionen för den utvidgning som ägde rum år 2004. Vad gäller lagstiftning inom Europeiska unionen, skall sägas att fördragen måste ratificeras av medlemsstaterna för att de skall träda ikraft. Alla medlemsstater måste göra detta för att samtliga skall bli bundna. Hur medlemsstaterna ratificerar de fördrag som EU arbetar fram, skiljer sig från land till land. Vissa länder ratificerar genom en nationell folkomröstning, andra genom beslut i riksdagen. Skillnaderna i hur länderna ratificerar fördragen kan bottna sig i om ett land tillämpar monism eller om det tillämpar dualism. I vilket fall, så träder fördraget ikraft när samtliga medlemsländerna har ratificerat detsamma.
Ett fördrag skiljer sig från till exempel direktiv, som unionen med jämna mellanrum också arbetar fram. Ett direktiv är i första hand en unionslagstiftning som tillämpas på ett visst område. Direktiven är, med andra ord, ganska specialiserade dokument. Ofta handlar de också om att harmonisera medlemsstaternas lagstiftning på ett visst område. Vad gäller denna aspekt, är fördragen lite mer generella och övergripande. De utformas för att utveckla unionssamarbetet som helhet. En annan intressant aspekt vad gäller förhållandet mellan fördrag och direktiv, är att medlemsländerna är bundna av de exakta bestämmelserna i ett fördrag. I ett direktiv, så sätts det snarare upp mål som medlemsländerna kan uppfylla på det sätt som passar dem bäst. Det viktiga med direktiven är alltså resultaten och inte nödvändigtvis tillvägagångssättet.
Nicefördraget är, som sagt, ett av flera ändringsfördrag. Det karakteristiska för ändringsfördrag i allmänhet är att de medför en ändring och utveckling av unionens grundfördrag. För Nicefördraget i synnerhet, är det karakteristiska att ett flertal ändringar antogs som skulle underlätta för unionens utvidgning. År 2004 följde nämligen unionens största utvidgning, i och med att tio nya länder anslöt sig. Dessa var Cypern, Estland, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Ungern. Det var tydligt att detta skulle skapa logistikproblem, till exempel vid omröstningar och genom en ökad arbetsbelastning för exempelvis domstolen. Det senare hade man tänkt sig lösa genom att inrätta en lägre instans till det som idag kallas EU-domstolen. Detta innebar att den nyinrättade domstolen skulle få ta hand om vissa fall direkt och därmed minska på EU-domstolens börda. Dessa fall kunde dock ändå nå domstolen genom att förlorande part kunde överklaga beslutet. Denna instans kallades tidigare för förstainstansrätten, men heter numera tribunalen.
Nicefördraget fick inte någon större påverkan på unionssamarbetet. Förvisso antogs en del ändringar rörande rent praktiska aspekter av unionssamarbetet, såsom beslutsfattande, antal ledamöter per medlemsland etcetera, men dess kritiker menar att ändringsfördraget var tämligen tandlöst. Bland annat kritiserades fördraget för att inte ha ändrat på den pelarstruktur som antogs i samband med att Maastrichtfördraget trädde ikraft. Pelarstrukturen ansågs vara haltande och, i vissa avseenden, även ganska opraktisk. Att denna brist lyftes fram i kritiken kan ha spelat en viktig roll för utgången av ett annat ändringsfördrag. I samband med att Lissabonfördraget trädde ikraft, så avskaffade man också pelarstrukturen inom den Europeiska unionen.