Romfördraget tillhör ett av europeiska unionens grundfördrag och undertecknades i Rom den 25 mars 1957. Fördraget kallas ibland också för fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Det senare namnet är kanske inte så välkänt, eftersom det antogs i samband med att Lissabonfördraget trädde i kraft den 1 december 2009. Dessförinnan hette det fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen. Det var alltså då inte tal om upprättande av en europeisk union, utan om upprättande av en europeisk gemenskap. Den europeiska unionen i dess helhet fick mycket större uppmärksamhet i samband med att Maastrichtfördraget undertecknades år 1992.
När man sedan införde en pelarstruktur inom Europeiska unionen, blev det tydligt att Romfördraget hänförde sig i huvudsak till samarbetet inom den första pelaren, det vill säga den om den europeiska gemenskapen. Romfördraget hade till uppgift att reglera hur institutionerna skulle samspela inom ramen för samarbetet samt vilken kompetens varje institution skulle få. Vad gäller kompetensen tar Romfördraget upp frågan om när kompetensen skall vara exklusiv och när den skall vara delad.
Vad beträffar den exklusiva kompetensen stadgar Romfördraget att det då endast är unionen som får lagstifta och annars anta rättsligt bindande akter inom ett visst område. Medlemsländerna har också möjlighet att göra detta, men endast efter att unionen har givit sitt godkännande. Det är alltså den Europeiska unionen som har den slutliga bestämmanderätten på området. När kompetensen är delad, så stadgar Romfördraget att medlemsstaterna får lagstifta och anta rättsakter i den utsträckning som unionen inte har lagstiftat om samma sak. Då gäller alltså att medlemsstaterna inte får anta en lagstiftning som strider mot den lagstiftning som har antagits av unionen gemensamt. Om unionen däremot inte har lagstiftat inom ett område där det råder delad kompetens, eller om unionen har bestämt att den inte längre vill ha befogenhet att lagstifta på området, så står det medlemsstaterna fritt att anta sin egen lagstiftning.
Romfördraget avsätter också en stor del till regleringen av icke-diskriminering och unionsmedborgarskap. Där stadgas bland annat att unionsmedborgarnas rättigheter och skyldigheter framgår av fördragen. Som en parantes kan nämnas att alla grundfördrag har lika stor inbördes betydelse, det finns alltså ingen hierarki. Bland medlemsstaternas rättigheter återfinns rätten att fritt röra sig och uppehålla sig inom sitt eget och andra medlemsstaters territorier. Detta utgör som bekant del i unionens fria rörlighet för människor, varor, tjänster och kapital. Vidare har medlemsstaterna rösträtt och valbarhet när det är val till Europaparlamentet. Det är nämligen medborgarna i varje medlemsland som väljer vilka kandidater som skall utses till europaparlamentariker. Bland rättigheterna kan man också läsa att de diplomatiska och konsulära myndigheter som finns i ett land som inte tillhör Europeiska unionen, inte skall diskriminera unionsmedborgare. Detta innebär att om en svensk reser till ett land i Asien där Sverige inte har en ambassad eller konsulat, så skall svensken kunna få lika bra hjälp hos exempelvis den franska ambassaden där.